Kapitel 7: I fullmånens sken

Lances nya arbetskläder i hans nya jobb som Ambulanssjukvårdare. Han själv tycker att han ser riktigt cool ut i dom. 

Även om en varulv knappast är lugnande för en allvarligt sjuk sim att få se i ambulansen. Han gör nog bäst i att förvandla sig tillbaka till simform innan hans skift börjar.

Det nya jobbet och utbildningen gör att Lance är alldeles slut när han kommer hem. Han lägger dock märke till att han har post och går för att kolla, i tron om att det är räkningar.

Men det är inga räkningar. Det är ett brev från Argus. 

Förvånat så öppnar Lance brevet och läser vad det står: 

"Jag står inte ut längre! Varje gång jag ser dig kan jag inte tänka på något annat än hur våra läppar möts i en passionerad kyss!" 

Argus

Lance tappar hakan och blir alldeles knallröd i ansiktet! Efter att ha stirrat på brevet i flera minuter börjar han le. Vad passande att det är fullmåne inatt och att Lance ändå hade planerat att bjuda över Argus för en nattlig jakt. 

Det här visade sig vara mer speciell än Lance först trodde! Liona fyller år idag! 

Vilken vacker dvärgschnauzertjej det blev av henne! Lance är överlycklig och stolt över sin lilla valp. 

Som en stolt och kärleksfull husse har Lance förberett ett par födelsedagspresent inför den stora dagen. Bland annat ett vackert, rosa halsband med en hjärtformad namnbricka på. 

Den andra presenten var en pälsborste som han gärna provar på en gång, till Lionas glädje. 

Samtidigt, på andra sidan huset... 

När Lance hör Argus' välbekanta ylande från andra sidan tomten skyndar han ditåt så fort att han inte märker det eventuella hotet som finns på tomten. Inte märker han av det när han hälsat på Argus heller.  

Hot och hot, den ser väl inte direkt farlig ut där den står med sitt mönstrade paraply i regnet.

Men i samma ögonblick som killarna ska börja diskutera kvällens jakt... 

... kommer zombien vinglades emot dom och riktar in sig på Argus. Lance upptäcker den alldeles för sent och hinner inget göra när den går fram till Argus med höjda händer och ger ifrån sig några avskyvärda läten. 

Vad i...? Argus bara imiterar den läskiga varelsen och skrattar! Även zombien skrattar. Vad är det som pågår? 

Argus lägger märke till Lance förvånade min och skrattar lite. 

"Det dyker upp zombies i Moonlight Falls vid nästan varje fullmåne," ler Argus. "Man vänjer sig till sist. Det värsta dom brukar göra är att sabotera trädgårdar." 

"Kunde ingen ha förvarnat mig om det här?" frågar Lance skrämt och stirrar på zombien med obehag i blicken. 

"Varför då?" frågar Argus med ett retsamt flin. "Det finns inget roligare än att se nykomlingars chockade miner när dom möter sin första zombie." 

Den mörka blicken Lance ger honom får honom bara att skratta! Zombien verkar inte tycka det är lika kul. 

"Okej, okej, jag jagar bort den," säger Argus tillsist. 

"Min hjälte..." säger Lance sarkastiskt. 

Efter att ha jagat bort zombien till den stora tomtens utkant så kommer Argus tillbaka. Det tog sin lilla stund, men zombies är inte kända för att vara snabba heller. 

Så nu är båda killarna redo för fullmånsjakten! Eller...? 

"Nu när zombien är borta så kan vi väl ta och återgå till att prata om jakten?" undrar Lance. 

"Fick du mitt brev?" frågar Argus plötsligt. 

"Va...? Ja, jo, jag fick ditt brev," svarar Lance och ler lite. "Men jag tänkte att vi..." 

"Vad mer finns det då att säga?" 

Kyssen överrumplar Lance fullständigt, men det är ingen obehaglig överraskning. 

Ingen obehaglig överraskning alls... 

Som Argus sa finns det inte mycket mer att säga nu. 

Natten passerar alldeles för snabbt och inte ett ord till yttras. När gryningen väl kommer så är det två varulvar som motvilligt skiljs åt, som från och med denna natt bara har ögon för varandra.