Kapitel 15: Lite tro och en gnutta magi

Den första tiden som nygifta var underbar för både Lance och Argus. Dom fick ledigt från jobbet för att kunna spendera tid ihop, ha det mysigt och bara umgås med varandra. Och hundarna, naturligtvis. Men som allt bra i livet så tar även det slut till sist.

En kväll så vill Argus sitta ner och prata med Lance. Han ser mycket allvarlig och nedstämd ut. 

"Lance, jag har... något att berätta," säger Argus och suckar sorgset. "Jag har varit och pratat med socialen och vi... vi får inte adoptera."
Lance blinkar förvånat ett par gånger.
"Va?" frågar han. "Varför får vi inte det? Är det ekonomin?"
"Nej, det är du," svarar Argus sorgset. "Inte du så sätt, men... din bakgrund är okänd. Du var försvunnen i flera år och förklaringen att du var förhäxad till en vildsint best som härjade runt i världen är inte direkt... det hjälper inte direkt, så att säga..."

Självklart, det är ju så uppenbart att Lance inte tänkt på det. Bakgrundskollen är viktig för blivande adoptivföräldrar och eftersom hans bakgrund är som den är...
"Jag överklagade hos höjdarna på stadshuset, men fick avslag," säger Argus ledset. "Jag vet inte vad mer det finns att göra."

Argus ser så sorgsen ut. Lance är förvånad över hur upprörd han själv känner sig över det här. 

Barn var visst viktigare för dom än vad dom själva trodde. Det finns fler alternativ för dom, men det skulle innebära att en av dom får bli den biologiska pappan. Samt en massa extra arbete, sökande och tid och ingen av dom blir direkt yngre. Det är inte långt kvar till Lances födelsedag och Argus är äldre än honom.

Plötsligt reser sig Lance från köksbordet med ett tveksamt men ändå bestämt ansiktsuttryck. 

"Jag har det," säger Lance allvarligt. "Jag har en lösning."
Argus tittar hoppfullt upp på Lance och väntar på att han ska fortsätta.
"Det är en osäker lösning," säger Lance. "Men det är det enda jag kan komma på för stunden och det är väl värt en chansning."
"Vad är det för något?" frågar Argus.
"Jag vill inte säga något förrän jag har besökt honom," svarar Lance och ler lite. "Jag vill inte ge några falska förhoppningar. Men jag tänker ge mig av och träffa en gammal bekant..."

Lance går ut i hallen och förbi lilla Leon, som ovetande och obekymrat äter ur sin matskål. 

Argus följer oroligt efter och ser på sin man när han klär på sig ytterkläderna.
"Jag är tillbaka om ett par dagar, om vi har tur," säger Lance uppmuntrande till Argus. "Längre om jag måste leta."
"Hör av dig om det blir längre," ber Argus och ler lite. "Och var inte borta för länge oavsett..."
"Jag lovar."
Båda varulvarna delar en lång avskedskyss innan Lance kliver ut genom dörren och försvinner ut i det ljumma vårvädret.




Många timmars vandring, klättrande och springande i varulvsform leder till sist Lance tillbaka till en plats som han inte har varit på, på väldigt, väldigt lång tid. En plats han aldrig trodde att han skulle återvända till. Utkanten av en gammal, djup skog som bebos av älvor. Eller, som beboddes av älvor åtminstone en gång i tiden.

Lance ser sig omkring och vet inte riktigt vad det är han väntar sig att hitta. Han går längs skogskanten för att försöka hitta tillbaka till just den platsen han letar efter. Den platsen där han vaknade upp efter sin långa period som blodtörstig varulvsbest...
"Jasså, du är tillbaka? Är du ute efter hämnd mot älvorna, måhända?"
Snabbt så vänder sig Lance om och står öga mot öga med ett gammalt, bekant ansikte. Den manliga häxan ser inte en dag äldre ut där han står mellan träden och tittar på honom.

"Du är kvar," säger Lance med en blandad lättnad och förvåning på rösten. "Bor du i den här skogen?"
"Åja," svarar häxan och pekar på trädet bredvid honom. "Där har du mitt sovrum och under den här stenen finns mitt badrum. I den där stocken ligger mitt gästrum. Vill du ta en titt?"
Lance kan inte låta bli att dra på läpparna lite åt mannens skämt och går sedan fram emot honom för att hälsa ordentligt. Det var trots allt länge sen dom sågs.

"Ursäkta frågan, men eftersom jag hittar dig här igen på i stort sett samma plats kan jag inte låta bli att undra," säger Lance med ett brett varggrin.
"Det är min skog, så jag är här ofta," säger häxan lugnt. "Men kan det vara så att du hittar mig här just för att jag visste att du letade efter mig?"
Förvånat så blinkar Lance lite. Mannen skakar lite på huvudet och gör en gest åt Lance att slå sig ner på stocken.
"På ditt gästrum?" frågar Lance retsamt.
"Jag hade ändå tänkt bygga om. Det gamla rucklet lär rasa vilken dag som helst oavsett"

Båda två sätter sig ner och är tysta en liten stund. Efter ett tag så bryter Lance tystnaden genom att fråga:
"Visste du att jag skulle komma?"
Den manliga häxan nickar.
"Vad för slags häxa och spågubbe vore jag om jag inte kunde se det?" frågar han. "Du och din varulvspojke har problem, inte sant? Med barn, om jag inte misstar mig?"
Förvånad över hur mycket den här mannen verkar känna till så sätter sig Lance upp lite rakare på stocken.

"Jag är redan skyldig dig så mycket," säger han lite småskamset. "Men jag vet verkligen inte vem jag annars ska vända mig till. Det finns häxor i Moonlight Falls, men... inga som du."
"Som mig?"
"Ja, som dig. Den kraft du besitter... det får nästan pälsen att resa sig på mig, trots att jag inte tycker att du är så skrämmande."
För första gången så ser Lance att häxan ler lite.
"Jag kan hjälpa er," säger häxan. "Men det kommer ha konsekvenser för framtida generationer om jag gör det. Era ättlingar och andras kommer att drabbas. Vill du ändå att jag gör det?"

Lance sitter tyst ett tag och tittar på den gamla mannen. Han förstår inte riktigt vad han menar.
"På vilket sätt kan det bli konsekvenser för framtida generationer om Argus och jag får barn?" frågar Lance. "Kommer våra barn bli ondskefulla människor, eller... vildsinta bestar som jag var?"
"Era barn blir vad ni uppfostrar dom till," svarar häxan lugnt. "Alla val i livet har konsekvenser, Lance, på både gott och ont. Det här valet är inte annorlunda. Jag kände bara att jag behövde påminna dig om det."

"Tack, men jag vet redan om det alltför väl," säger Lance.
Han tänker tillbaka på hur saker och ting varit mellan honom och Argus, och hur deras val att hålla tyst om vissa saker orsakade såna missförstånd dom emellan.
"Om det handlar om ett val så är valet solklart för mig," fortsätter Lance. "Argus och jag vill ha barn. Adoption går inte och alla andra alternativ... jag vet inte om tiden räcker."
"Då så!"

Häxan reser sig upp och drar fram en trollstav ur rockärmen. Instinktivt så flyger Lance upp från stocken och morrar lite dovt. Magi och förtrollningar har han inte mycket förtroende för.
"Lugn, lugn," säger häxan. "Det här är en förhäxning du vill ha."
Osäkert så lugnar sig Lance lite och försöker slappna av. Häxan mumlar några ord som Lance inte kan urskilja. Dom låter nästan som om dom vore på ett annat språk. Ett starkt, rött ljussken omger honom och han känner en konstig, fladdrande känsla i magen.
"Så," säger häxan plötsligt och stoppar undan trollstaven. "Det är klart."

Snopet så står Lance där och tittar på häxan, som sätter sig ner på en stubbe bredvid och pustar ut.
"Var det allt?" frågar Lance förvånat.
"Allt...!?" frågar häxan matt. "Det där tog rejält på mig, ska du veta. Men det borde ha löst ditt och din varulvspojkes problem."
"Hur?"
"Gå bara hem och låt naturen ha sin gång," svarar häxan. "Du lär upptäcka det i sinom tid."

Så sjunker han ihop lite på stubben, mer utmattad än vad Lance först trodde.
"Är du okej?" frågar Lance lite oroligt.
"Jag mår bara bra," svarar häxan. "Jag behöver bara lite tid på mig för att återhämta mig, det är allt. Ge dig av nu, innan älvorna får syn på dig."
"Bor älvorna kvar?" frågar Lance och känner nackhåren resa sig.
Han sväljer ett morrande. En del av honom vill ge sig ut i skogen på jakt efter dom och avsluta det hela en gång för alla, men en hård blick från häxan får honom att skärpa till sig.

"Jag skyddade älvorna från dig lika mycket som jag hjälpte dig undan dom," säger häxan hårt. "Vill du återgälda allt jag har gjort för dig? Ge dig då av härifrån nu och kom inte tillbaka. Lev ditt liv i Moonlight Falls, Lance Barlow, och lägg det förflutna bakom dig en gång för alla."
Lance nickar dumt och vänder sig lite småskamset om för att gå.
"Tack, oavsett," säger han. "Jag uppskattar det verkligen, vad... du nu än gjorde eller försökte göra."
Han hinner inte ta mer än några steg förrän häxans röst får honom att stanna upp.

"Lance, vänta! Det var en sak till!"
Långsamt så vänder sig Lance om och ser på häxan, som sitter kvar på stubben.
"Magin i förtrollningen som jag kastade över dig är permanent," säger häxan. "Glöm inte bort det, eller så kan det få oväntade konsekvenser som ni kanske inte klarar av. Den går också i arv..."
"Går i arv?"
Häxan nickar.
"Så glöm för sjutton inte bort att tala om det för era barn, vilken magi som rinner genom deras ådror," säger häxan allvarligt. "Ge dig av hem nu. Jag är säker på att din varulvspojke..."
"Argus."
"... väntar på dig."

Det finns inte mycket mer för dom att säga varandra. Lance har miljoner frågor som han skulle vilja ställa till den mystiska mannen, men han minns hur det gick sist han försökte. Häxan vill inte berätta mer än vad han behöver och är duktig på att hålla munnen stängd.
Med en djup, respektfull bugning så tar Lance farväl av häxan för sista gången och beger sig tillbaka den långa vägen till Moonlight Falls. Han vet inte vad häxans förtrollning kan ha gjort med honom, men han känner att något är annorlunda.

Med snabba steg och ett förnyat hopp i sitt hjärta så springer Lance tillbaka till Moonlight Falls för att berätta allt för Argus. Han vet inte vad som kommer hända i deras framtid, men saker och ting känns lite ljusare nu.