onsdag 9 januari 2013

Kapitel 19: Tiden flyger förbi

Med fyra bebisar i huset är det inte lätt att få lite ensamtid. Argus blir förvånad över att han lyckats få en lugn stund i köket...
... även om det är för att ta hand om disken från gårdagens middag, som ingen orkade ta itu med efter en hel kväll med barnen. Lance och Argus har pratat om att anlita en barnskötare för att hjälpa dom, men hittills är bägge emot idén trots att barnen kör slut på dom.
Lance vet inte om han skulle kunna lita på en främling med att ha hand om sina små valpar. Argus tror bara att Lance är rädd för att barnskötaren ska vara en älva.

För att göra saker och ting lite besvärligare i tillvaron så är det inte bara bebisarna som krånglar, utan även den nyinköpta duschen.
Barnen är otroligt krävande, så det blir att sova i skift för killarna.
"Precis som när vi jobbade ihop på akuten förra vintern," ler Argus trött. "Fast vi får inte betalt den här gången."
"Det får vi, men inte i simdaler," säger Lance och ler brett tillbaka.

Sängkamrat får man i alla fall, den här gången av Leon. 
Liona och Leon är oväntat förstående till situationen och håller varandra sällskap under dagarna. Ofta ser man Liona ligga inne i barnkammaren bredvid Lance eller Argus och se på när dom håller på med bebisarna. Hon håller ett öga på valparna och verkar längta efter att dom ska bli äldre så att hon kan umgås lite med dom.

Åldern börjar ta ut sin rätt på Liona, men hon är fortfarande husets härskarinna. Vilket Leon är väl medveten om. 
Men trots allt jobb med bebisarna så hinner dom ändå med att ta en liten paus för att fira Lionas födelsedag. Den gamla hunden må se äldre ut, men i Lances ögon är hon för alltid den lilla valp som han kom hem med under sin första tid i Moonlight Falls.

Gammal hund med mycket attityd. 
Dom försöker att inte tänka på hur mycket tid Liona kan ha kvar och istället fokusera på nuet och älska sin lilla hund gränslöst under den tid som hon finns hos dom.


Lance har redan börjat planera inför barnens framtid, såväl som framtiden för Moonlight Falls. Det finns inte så många varulvar här, om man inte räknar med deras egen familj och familjen Wolff. Tidigare har det mest funnits vampyrer, älvor och häxor här tillsammans med dom, men nu har det börjat dyka upp en massa vanliga simmar i staden.

Vanliga simmar som kan utöka varulvsbefolkningen i staden. Eller den övernaturliga befolkningen över huvud taget, beroende på vem som tar hinner ta initiativet. Lance tänker ta initiativet först.

Argus passar gärna fyrlingarna ett tag efter jobbet så att Lance kan få komma ut ur huset också. 
Det hålls en Simfestival i Premiärparken igen och Lance har minnet av den förra i färskt minne. Det var där och då som han bet sin första sim och förde över varulvsförbannelsen. Om allt går vägen så kommer han att bita fler innan dagen är slut...

Premiärparken bokstavligen kryllar av simmar och Lance ser genast sin chans. Som Alfavarg är han svår att stoppa när han väl satt in siktet på sitt byte och första offret blev stackars Daydream Ivy.

En enkel match för Lance och en ny, blivande varulv till Moonlight Falls. 
Det som är mest förvånande är hur lite resten av simmarna i parken bryr sig om att Lance precis attackerat och bitit någon annan. Inte ens när han ställer in sikte på nästa offer verkar någon reagera märkbart.

Näst på tur blev Peanut Durwood-Ivy, en ny medlem i stadens varulvsflock. 
Peanut gör inget för att hjälpa när Lance biter Cliff Ivy. Ingen verkar göra något. Är Lance så skräckinjagande? 
Precis när Lance biter Zoe Durwood-Ivy fyller en välbekant, avskydd doft hans näsborrar... älva...! 
Trots att han försöker kämpa emot och fokusera på Argus' röst i huvudet så tar vilddjuret i honom överhanden och han rusar emot älvan och går till attack! Den här gången utan att tveka och utan att hålla tillbaka.

För läsarnas skull väljer jag att bara publicera den här bilden och inte mer om vad som hände... 
Efteråt, när Lance lugnat ner sig igen, står han bara och stirrar rakt ut i luften ett tag och försöker tänka igenom vad som hände. Hatet och ilskan brinner starkt i honom och han önskar verkligen att hela älvsläktet kunde försvinna från jordens yta, men... så här kan det inte fortsätta. Hans valpar kommer att bli lidande för hans beteende om det inte slutar.
"Jag behöver hjälp..." suckar Lance och småblänger lite åt älvans håll.

Lance känner inte för att vara kvar i parken och bita fler, så han åker tillbaka hemåt. 
Men Lance bet åtminstone fyra simmar under tiden han var där, så det är fyra nya varulvar till Moonlight Falls' befolkning.


Dagarna bara flyger förbi när man spenderar dom med att mata, byta blöjor på, tvätta, gosa, leka med och vagga ett gäng fyrlingar till sömns, varierat med enstaka måltider snabbmat och krascha på soffan av utmattning. Innan Lance och Argus visste ordet av det så var det dags för deras små fyrlingar att fylla år!

Lite enkel festdekoration lyckades killarna få till i barnkammaren.
"Jag kan inte fatta hur snabbt dom växer upp," säger Lance när han lyfter upp lilla Tekla ur spjälsängen.
"Inte en dag för tidigt!" tycker Argus och skrattar. "Men nu börjar det verkliga jobbet. Särskilt när dom är fyra... Tar du Tekla så tar jag Fenris?"
"Visst! Kom här, födelsedagstjejen."

Tekla Barlow, lilla födelsedagstjejen som nu är småbarn!.
Fenris Barlow, födelsedagskillen som nu är så stor. 
Luke Barlow, den andra födelsedagskillen. 
Wilbur Barlow, tredje födelsedagskillen. 
Argus kan inte låta bli att skratta när han ser Wilburs långa hår och lyfter upp honom. 
"Han tar nog efter dig i varulvsform, Lance," flinar Argus och känner på håret med fingrarna. 
Wilbur skrattar glatt och är snart på bushumör! 
"Garanterat," ler Lance till svar samtidigt som han ger en nappflaska till lilla Fenris. 

Argus hajar vinken och snart är det dags för världens kittling! 
Det är liv och rörelse som aldrig förr i barnkammaren och bägge killarna har fullt upp med att hålla reda på barnen. Glädjen, skratten, gråten och skriken avlöser varandra, men ingen ser så sorgsen ut som Leon där han står bredvid Fenris. Alla dessa barn, oväsendet, all uppmärksamhet dom kräver av pappa husse... 

Leon fortsätter att försöka intala sig att det är en vanesak. Han hoppas verkligen att det är så... 

4 kommentarer:

  1. Yeah, äntligen ett kapitel :P.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hihi, kul att veta att du har sett fram emot det. :D

      Radera
  2. Svar
    1. Vissa vovvar har svårt för förändringar. :(
      Leon är en av dom som behöver lite extra tid och tålamod för att kunna göra det.

      Radera