Kapitel 20: Heltidsförälder

Liona accepterar inte att man försover sig när barnen behöver en. 

Varje morgon så väcker Liona sina hussar, oavsett hur länge dom sovit och hur mycket barnen har hållit dom uppe under natten. Hon har tagit på sig mammarollen till barnen och accepterar inte att småttingarna får ligga med smutsiga blöjor eller kurrande magar för att pappa husse vill ta sovmorgon.

Efter mycket om och men så sade Lance upp sig från jobbet. 

Det går inte för honom att jobba på kvar på sjukhuset när fyrlingarna är så små. Han vill vara där för varje stor stund i deras liv och inte missa ett ögonblick. Dom lider ingen brist på simdaler och Argus behåller sitt jobb, även om det är ledsamt att inte jobba med sin älskade Lance varje dag som han brukade.

Men det finns fler läkare i staden nu och Lance kan sluta med gott samvete och erbjudandet om att få komma tillbaka när fyrlingarna är äldre.

Så nu är Lance hemmapappa och hans underbara familj är i huvudfokus för honom just nu. 

Argus är avundsjuk, men vill inte gärna sluta på jobbet han älskar så mycket såvida det verkligen inte behövs. Tack och lov så har han ganska enkla och korta arbetstimmar, så han kan spendera all sin lediga tid med familjen!

Små varulvar tycker inte om att sitta instängda och Luke avskyr det! 

Ju äldre barnen blir, desto jobbigare blir det. Särskilt med tanke på att det är fyra små vilddjur som löper amok i barnkammaren och redan har börjat väcka sina varulvsförmågor.

Tekla är ett riktigt litet odjur som inte har några problem med att riva upp mattorna i barnkammaren. 

Sina pappor upp i dagen! 

Det dröjer inte länge förrän Tekla får med sig två av sina brorsor i sitt varglika beteende. Lance vet att han borde stoppa dom från att förstöra sitt rum, men han sväller av stolthet när han ser sina valpar skutta runt och gräva och klösa som riktiga varulvar.
"Det är verkligen tur att jag inte slutade på jobbet," säger Argus med en suck när Tekla och Fenris sliter sönder en av sovrumsmattorna tillsammans. "Så som du låter dom härja så lär väl hela barnkammaren behöva byggas om innan sommaren är slut..."

Tekla, Fenris och Wilbur far runt som små vargungar och lever rövare i barnkammaren ihop. 

Luke däremot är inte intresserad av att vara med sina syskon och leka varg. Han umgås med Liona och är ruskigt nyfiken på den lilla dvärgschnauzern. Hon delar hans nyfikenhet, men är också ruskigt försiktig av rädsla för att råka göra illa honom.

Lillhusse och hund hälsar på varandra. 

Även Leon följer Lionas exempel och försöker att både hälsa på och vänja sig vid valparna. Wilbur är överförtjust i den lilla svarta hunden, som inte tycker att det är lika roligt.

Leon väljer att gå undan den här gången, men det var väl inte så farligt? 

Liona muntrar gärna upp Leon och får honom på bättre humör.

Ingen får mycket fritid i familjen längre. Argus kommer hemifrån för att jobba, men hemma är det bara fyrlingarna, Lance och hundarna som gäller. Till och med hundarna (speciellt Liona) försöker hjälpa till att se efter barnen och umgås med dom när papporna är alldeles för slutkörda. Det är slitsamt, jobbigt och otroligt krävande.

Men det är verkligen värt det för att se sin son ta sina första steg... 

.... och höra sin son säga sina första ord. 

Trots en hackig början och en del osäkerhet så har Leon äntligen lyckats vänja sig vid småbarnen i familjen. Han kommer aldrig att vara överförtjust i dom, anser han, men dom är åtminstone accepterade som flockmedlemmar.

Argus och Lance är lättade över att Leon börjat bli så avslappnad i barnkammaren och runt barnen. 

Det är knappast lättare att vänja sig vid nya familjemedlemmar när dom dessutom är otroligt livliga, högljudda och även destruktiva.

Wilbur klöser på leksaksgiraffen för fullt! Bra träning inför framtida slagsmål med andra varulvar när han blir äldre. 

Allt jobb kring barnen gör att Lance och Argus inte märker hur snabbt dagarna flyger förbi. Hösten står vid dörren och med det kalla, regniga vädret kommer även fyrlingarnas födelsedag.
"Tiden går alldeles för fort!" klagar Lance till Argus. "Det känns som att vi inte riktigt hinner med... och snart är fyrlingarna redan stora!"
"Det är tidens alldeles unika och mystiska förmåga," svarar Argus och kysser sin älskade make. "Det finns både för mycket och för lite av den på samma gång. Försök att inte tänka på det för mycket. Lev bara här och nu och försök att njuta av varje ögonblick."

"Har jag sagt hur mycket jag älskar dig?" 

Livet här och nu, det är vad som spelar roll för stunden. Fenris älskar hösten och alla nya färger och förändringar den innebär.

Så länge som Lance lever kommer han alltid att tänka tillbaka på den här fantastiska, jobbiga och slitsamma sommaren med Argus, hundarna och sina nyfödda, växande barn som den bästa tiden i sitt liv.

Men vad som väntar i framtiden för familjen Barlow låter Lance tiden få utvisa.