Kapitel 22: Första stegen ut i världen

Det är ett utklätt litet gäng som kommer ut från Barlow Mansion denna sena höstkväll. 

Spökeridagen firas av barn i Moonlight Falls genom att gå ut och ringa på hos grannarna och ropa ut frasen "Bus eller godis!" Antingen så ger grannarna dom godis, eller så ställer barnen till med ett bus.

"Vi är jättesena ut!" klagar Tekla och rättar till den romerska hjälmen på sitt huvud. "Vi kommer inte hinna gå till några grannhus innan vi måste hem. Alla bor så långt ifrån oss!"
"Skyll inte på mig," säger Fenris igenom den stora Koplantsmasken. "Det var Luke som inte kunde bestämma om han skulle ha kaninöron eller sin keps till sin dräkt..."
"Sluta bråka!" säger Wilbur. "Annars kommer vi definivt inte hinna med något bus eller godis."
"Det heter 'definitivt', Wilbur..."

Tekla svinger enkelt upp på cykeln och slår på nattljuset. Alla fyra har precis greppat grunderna med att cykla. 

Hon hejar på sina syskon att lägga på ett kål. Dom vet ju inte när papporna vill att dom ska komma hem och ju fler hus dom hinner med, desto bättre.

Men Lance och Argus har inte en tanke på att hämta hem sina barn tidigt. 

Båda två njuter av lite lugn och ro, med ensamtid för varandra. Dom älskar sina barn, men det är viktigt att ta vara på dom få stunderna man får tillsammans.
"Det här måste vi göra oftare," säger Lance och drömmer sig bort lite i Argus' ögon.
"Inga problem," ler Argus och kysser Lance. "När barnen börjar skolan så får vi mycket mer tid tillsammans om dagarna. Särskilt på min lediga vardag..."

Deras mysiga stund avbryts strax av att Lances mobil ringer. Han svarar förvånat, då han ser att det är en gammal bekant som ringer.
"Hallå, Lance?" säger Dwayne Wolffs röst i luren. "Är du hemma?"
"Ja, jag och Argus tar det lite lugnt tillsammans," svarar Lance. "Varför undrar du?"
"Jo... era barn står och kastar ägg på våran ytterdörr..."

Så bra gick barnens första "Bus eller godis"runda. Fenris och Wilbur är inte alls roade över att den avbröts så tidigt... 

Fyrlingarna klarar sig med nöd och näppe undan ett allvarligare straff och blir istället skickade till sitt rum på övervåningen. Det är trots allt Halloween och lite bus är tillåtet.

Barlow Mansion börjar verkligen leva upp till sitt namn. Den en gång lilla stugan är nu ett ståtligt tvåvåningshus. 

Någon som verkar ha funnit Barlow Mansion intressant stryker omkring utanför sent den natten, när fyrlingarna och Argus ligger och sover. Lance, som var uppe och rotade runt efter skatter på tomten, märker den främmande varelsen som sår vi tomtens få buskar och undersöker dom. För Lance finns det bara en sak att göra...

Gå fram, hälsa artigt och fråga vem varelsen är och vad denna gör på hans hemtomt. 

"Mitt namn är Arkvoodle Qomiphash," säger varelsen. "Jag kommer från en främmande planet från fjärran sidan galaxen."
"Arkwooh...?" börjar Lance osäkert. "... är det okej om jag kallar dig för Ark?"
"Visst, ni 'simlingar' föredrar att ha det simpelt," svarar Arkvoodle. "Vi finner dock er art väldigt intressant, trots er enkelhet. Det är mycket vi inte förstår."

Lance känner sig lite ställd. En utomjording i hans egen trädgård, som dessutom talar hans språk!

"Som vadå?" undrar Lance.
"Jag dröjde kvar här för att prata med dig just för att vi inte förstår oss på det som ni kallar för 'hus'," svarar Arkvoodle. "En livsform som tycks förändras och växa med jämna mellanrum, men på något sätt alltid på önskvärt sätt. Hur gör ni för att få era växter att vilja förändras till dessa 'hus' och hur gör ni för att kontrollera hur dom växer?"

Lance står och stirrar dumt på Arkvoodle i någon minut och vet inte riktigt vad han ska säga. Skämtar utomjordingen med honom? Det är nog bäst att anta att så inte är fallet.
"Våra hus lever inte, det är byggnader som vi själva bygger," förklarar han. "Vi hugger ner träd och växter, gör brädor och trä av dom och bygger våra hus och hem som vi bor i."

Arkvoodle verkar inte gilla det han hör.

"Så barbariskt och primitivt," säger Arkvoodle med en ogillande grimas.
"Har inte ni byggnader på er hemplanet?" frågar Lance.
"Självklart, var inte dum!" fräser Arkvoodle. "Men vi bygger helt i icke-levande material! Hmm... tack för att du svarade ärligt, åtminstone."
Till Lances förvåning så höjer Arkvoodle handen mot honom och handen glöder till lite svagt av lila. Sedan, utan ett ord, vänder han sig om och börjar gå. Efter bara ett par steg så försvinner han ut i tomma intet...

En förvånad Lance står kvar en liten stund och tittar efter utomjordingen, innan han bestämmer sig för att gå in. Osäker på om det verkligen hände, eller om han är så trött att han borde bara slänga sig i sängen och sova ut.

Första skoldagen är äntligen här! Fenris och Tekla är verkligen spända och uppspelta över den spännande dagen.. 

Luke och Wilbur verkar dela sina syskons känsla.. 

"Kom igen, barn, upp och hoppa!" hojtar Argus glatt. "Till ära för er första skoldag så har jag provat att laga pannkakor. Så sätt fart, ni får inte bli sena!"
Barnen släpar sig motvilligt upp ur sängen och gnuggar sömnen ur ögonen. Det rycker lite i Lukes näsborrar och han tittar lite på Argus.
"Pappa, luktar det bränt?" frågar han.
"... helvete!!"

Det blir inga pannkakor till frukost för fyrlingarna, men dom fnittrade rejält åt Argus när han rusade runt i köket och försökte rädda dom brända pannkakorna eller åtminstone förhindra en brand.

Skolbussen kommer och det är bara för barnen att rusa ut till den för att inte bli sena. 

Argus står i dörren och tittar efter barnen med varm blick. Även Lance, som fick sovmorgon den här dagen för sin sena nattjakt, står i fönstret i sovrummet och ser på när barnen rusar genom regnet till den gula skolbussen. Det för tillbaka minnen från hans egen barndom och han kan inte låta bli att le lite innan han går tillbaka till sängen.

Någon som inte ler däremot är Fenris. Han sitter nervöst på skolbussen, nära sin bror. 

"Vad är ditt problem?" frågar Wilbur. "Det finns massa sittplatser på bussen. Flytta på dig!"
"Jag... jag tänkte bara..." svarar Fenris lite osäkert och ser sig omkring i den för tillfälligt tomma bussen. "Kunde inte pappa följt med oss idag...?"
Wilbur märker att hans bror är lite orolig och ger honom en knuff.
"Äh, det hade bara blivit konstigt," säger Wilbur."Vi är varulvar, Fenris! Vi har inget att vara oroliga för alls. Ingen bråkar med oss, speciellt inte eftersom vi är fyra!"
Hans ord lugnar Fenris lite, men oron sitter ändå kvar..

Även Tekla är mycket tystare och mer tillbakadragen än vad brorsorna är vana vid. 

Hemma är Tekla alltid högljudd, glad och drar med sina bröder på det ena upptåget efter det andra. Den här sidan av henne har dom aldrig sett förut och det för Fenris ännu mer nervös och orolig.

Skolbussen åker över bron och passerar till den andra delen av Moonlight Falls, där huvuddelen av staden ligger. 

Efter en halvtimmes bussresa så kliver fyrlingarna Barlow av skolbussen utanför skolan. 

Luke rusar snabbt mot skolans ingång för att komma undan det hemska vädret, men Fenris, Tekla och Wilbur dröjer kvar i regnet.

"Vi börjar i samma klass, eller hur?" frågar Fenris oroligt och Tekla nickar. 

"Ja, alla fyra," svarar Wilbur. "Så... om någon försöker sätta sig på någon av oss, då... då hjälper vi varandra, eller hur?!" 

Både Fenris och Tekla nickar. Alla tre känner sig mycket lugnare och skyndar sig in till sin första dag i skolan. 

Många timmar senare är skolan slut och det är dags för barnen att åka hem! 

Skolan var inte så illa trots allt, även om var och en av fyrlingarna har egna åsikter om det hela. Luke hade en underbart rolig skoldag och fascinerades av allt nytt, alla saker att lära sig och dom andra barnen. Tekla, trots att hon var rätt tillbakadragen, fick en ny kompis som följde med hem efter skolan. Wilbur tyckte det var okej, men Fenris tyckte det var hemskt. 

Allt liv, stoj, stöket och så resten av klassen. Klasskamraterna som verkade ignorera Fenris och stirra ut honom på en och samma gång. 

Fenris är helt slut och ser inte fram emot att åka tillbaka till skolan imorgon igen...