söndag 3 februari 2013

Kapitel 24: Att göra varulvar av valpar

Det är fullmåne igen. Den första fullmånen sen fyrlingarna växte upp till barn. 
För första gången får barnen känna fullmånens sken fylla deras kroppar med styrka och driva vargen inuti dom till vansinne! Det är omöjligt för varulvar att hålla sig lugna och i simskepnad. Till och med små barnvarulvar känner av månens kallelse och dras ut i natten. Med sina föräldrar, naturligtvis.
"Okej, barn, ta det lugnt!" hojtar Lance till dom fyra, ivriga barnen. "Det är inte bara att springa iväg hur som helst, då hamnar ni i trubbel."
"Lyssna på pappa Lance!" ryter Argus när han kommer ut genom dörren. "Ni vill inte börja följa ett spår och sen helt plötsligt sluta upp på andra sidan Moonlight Falls."

Det är inte lätt för vilda varulvsungar i fullmånen att hålla sig lugna, men dom försöker. 
"Pappa, pappa, jag vill ut och springa!" gnäller Wilbur otåligt. "Det brinner i mig och jag måste springa!"
"Lugn!!" beordrar Lance med en hård, sträng röst och alla fyra blir genast lugnare och vänder sig mot honom.
Argus ler brett när han ser den lite strängare, tuffare sidan av Lance. När det gäller barnen så är Lance en riktig mjukis, men han kan om han vill.
"Först och främst," säger Lance allvarligt till barnen. "Så måste ni lära er att urskilja olika dofter. Våra luktsinnen är väldigt känsliga och om vi inte vet hur vi ska hitta dofterna vi letar efter och följa dom ordentligt så kan vi jaga runt i cirklar i timmar utan att komma någonvart."

En våg av dofter sköljer över barnens näsor när dom sätter sig ner på alla fyra för att sniffa runt på marken. 
Tekla är den första som reagerar på en viss doft. Det rycker lite i hennes öron, hon smyger ett par steg fram längs gräsmattan och gör sedan ett utfall!
"Pappa, pappa, jag fick något!" tjuter hon och reser sig snabbt upp på två ben. "Titta!"
Hon håller stolt upp en Albus-eldfluga så att alla kan se.
"Bravo, Tekla," säger Lance och ler stolt.

Nästa att hitta något är Luke! 
"Haha, titta här!" utbrister Luke och håller upp en Japansk skalbagge.
"Jasså?" säger Wilbur och reser sig upp. "Kolla vad jag fick tag i då!"
Wilbur håller fram en stor Spindel framför sina syskon, vilket får alla att rygga undan lite.
"Blä!" utbrister Luke. "Ta bort den!"

Fenris däremot, trots att han försöker så hårt, hittar ingenting. 
"Hur går det, Fenris?" undrar Argus.
"... bra," svarar Fenris och viker undan blicken. "Det... är mycket dofter här, det är allt."
Argus ger honom en uppmuntrande klapp på ryggen och ser sen ut över barnen.
"Okej, då tycker jag att vi sprider ut oss lite," säger Argus. "Vi försöker spåra och jaga lite här och var på tomten, men vi lämnar den inte. Det är överkurs för första jakten."
"Äntligen!" utbrister Tekla och rusar iväg längs tomten med Fenris i hälarna.

Att jaga tillsammans med Tekla känns lite bättre för Fenris. Hon kan säkert hjälpa honom om han klantar till det. 
Efter ett par timmar så har syskonen Barlow lyckats fånga flertalet insekter. Även Fenris fick tag i en, men han känner sig lite halvdan jämfört med sina syskon.

Men fullmåne i Moonlight Falls betyder mer än bara jakttid för varulvar... 
Det dröjer inte länge förrän Fenris, Tekla, Luke och Wilbur fångar upp en ny doft. En äcklig, stinkande obehaglig sådan som luktar nästan lite som rutten fisk...
"Blä, vem har släppt sig!?" utbrister Tekla och håller för nosen.
"Inte jag," säger Fenris och håller för nosen även han. "Vad är det som stinker!?"
Argus är snabbt på plats, då även han har uppfattat den avskyvärda stanken.
"Ungar, spring!!" ryter han med monsterlik röst."

Barnen lyssnar genast, även om Fenris, Luke och Wilbur inte kan låta bli att titta bakåt för att se vad som händer. 
Argus' rytande får zombien att vända sin uppmärksamhet mot honom istället. Barnen står på säkert avstånd och tittar tillbaka på sin pappa och den monsterlika varelsen som närmar sig honom.

Argus' päls står på ända och han morrar dovt. Det är svårt att avgöra den här zombiens avsikter. 
Vissa zombies är relativt fredliga, som Argus lyckades bevisa för Lance för länge sedan, men andra kan vara av våldsamare slag. Eftersom den här zombien riktade in sig mot barnen först kan man aldrig veta.
"Pappa, SPRING!" skriker Luke panikslaget.
"Kom igen, pappa, du kan ta honom!" hojtar Wilbur uppmuntrande.

Plötsligt dyker Lance upp framför fyrlingarna som en skyddande mur mellan dom, Argus och zombien. 
Fenris blir lättad bortom ord att se sin andra pappa där.
"Är alla oskadda?" frågar Lance oroligt och tittar bak på barnen över axeln. "Blev någon av er biten?"
"Nej, vi mår bra," svarar Tekla nervöst. "Pappa sa åt oss att springa innan vi ens såg något..."
"Tack och lov," suckar Lance lättat och ser sen oroligt bort åt Argus' håll.

Den här zombien var lite mer aggressiv än tidigare... 
... men den var ändå inget som Argus inte kunde hantera. Trots att dom kan vara aggressiva så är dom sällan något problem.
Lance pustar ut och barnen tittar nyfiket fram.
"Vad gör dom?" undrar Fenris.
"Argus bara småbusar med zombien lite," ler Lance. "Vilken tur, jag blev lite orolig där ett..."
Han avbryter sig själv då ytterligare ett rytande hörs!

Tydligen så hade zombien inte riktigt sagt sitt! Den ser aningen förolämpad ut över Argus' imiterande. 
"Lance, ta in barnen i huset!" hojtar Argus. "Jag vet inte hur pålitlig den här zombien faktiskt är...!"
"Ja, det här får räcka för spänning för en natt," säger Lance. Kom nu, följ mig."
Han föser barnen bredvid sig för att hålla dom borta från zombien, medan Argus håller den distraherad. När alla fyra är inomhus så slinker även Argus in genom ytterdörren och pustar ut.
"Där fick ni lära er vad mer som händer under fullmånen," ler han mot fyrlingarna. "Det blev en händelserik första fullmånsjakt för er."


Nattens äventyr påverkade Fenris rätt rejält. 
En orolig och nervös Fenris bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra och kolla efter zombies under sin och Teklas säng. Han känner ingen äcklig lukt, men det betyder inte att den inte gömmer sig där någonstans ändå.

Plötsligt väller det fram en massa svart, konstig dimma från under sängen och Fenris flyr därifrån i vild panik! 
"PAPPA, PAPPA, DET ÄR ZOMBIES UNDER MIN SÄNG!!" tjuter Fenris och flyr in i Lances och Argus' sovrum.
"Toppen, be den plocka upp alla smutskläder och sen lägga sig och sova..." mumlar en trött Argus och vänder sig om i sängen.
"Den är ute efter mig!" tjuter Fenris med tårar i ögonen. "Jag kan inte sova därinne, då tar den mig!!"
Lance, som varit så stolt över hur modiga hans barn varit under mötet med zombien, får lov att acceptera att fyrlingarna fortfarande är barn och barn är lättskrämda.

Men Lance ger mer än gärna upp sin sovplats åt sin älskade son för att han ska få känna sig trygg. 
Åtminstone för en natt. 

6 kommentarer:

  1. Aww, stackars Fenris =( På något sätt har jag fastnat för honom men vet inte riktigt varför :O

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fenris är en liten olycksfågel! :)
      Det kanske är därför? Han kanske sticker ut lite från sina syskon? :)

      Radera
    2. Ja det har säkert något med det och göra.. =)

      Radera
  2. Ja stackars Fenris, och jag håller med Zombies är läskiga :S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fenris är lättskrämd, fast det är väl inte så konstigt med zombies i trädgården. :S

      Tur att pappa Argus inte är ett dugg rädd för zombies. :D

      Radera