Kapitel 25: Vänskap och ensamhet

Vintern är på ingång och det är inte långt kvar till det efterlängtade vinterlovet. Fenris ser fram emot det mer än någon annan. 

Fyrlingarna får en chans att visa upp sig i sina nyinköpta vinterkläder. Lance hoppas verkligen att det ska få Fenris lite gladare och mer uppåt när det gäller skolan. Han passar verkligen inte in, har otroligt svårt för att få vänner och sitter oftast i utkanten av skolgården och pysslar med saker och ting på egen hand, enligt lärarna.

På hemmafronten pågår ett litet krig mellan Leon och den snälla brevbäraren Mary. 

Mary har ingenting på tomten att göra, anser Leon, och han talar gärna om det högljutt och med blottade tänder. Men Mary är en van brevbärare som har haft med elaka hundar att göra förr. Hon har inga problem med att hantera Leon.

Argus rusar förbi dom båda på väg till samåkningsbilen. 

"Ledsen, Mary!" hojtar Argus när han passerar. "Blir han för jobbig så säg till Lance, så tar han itu med det. Jag lovar!"
"Ingen fara, Argus," svarar Mary med ett litet leende. "Jag är brevbärare, jag är van."
Hon går vidare utan att ge Leon så mycket som en blick till. Leon är nöjd, då han fått bort den hotfulla inkräktaren från sin tomt.

Då kan han belöna sig själv med en liten matstund tillsammans med Liona. 

Lance är glad över att han kan spendera tiden hemma nu, särskilt när Liona börjat bli så gammal. Det är guld värt för honom att kunna vara med och stötta sin älskade vovve mot slutet av hennes liv.


Argus oroar sig lite för att Lance inte mår bra av att gå hemma hela tiden. Nu har Lance börjat med ett ganska så... udda... projekt. "Odla" Tiberium.

Lance påstår att Tiberium kan växa i storlek och värde om man lämnar den på mark eller golv med lite utrymme omkring. 

Visserligen kan Argus väldigt lite om ädelstenar och deras förmågor, men det här gör honom faktiskt lite orolig. Det kanske är dags för Lance att skaffa sig ett jobb igen?

Tekla har inga problem med att skaffa sig vänner i skolan i alla fall, trots att hon är blyg. 

Idag tar hon med sig hem en klasskompis, Dusty Åkerblom. Tekla och Dusty blev kompisar från första skoldagen i stort sett. Dusty är nämligen vampyr och han och Tekla drogs genast till varandra, då Tekla fascineras rejält av vampyrer och deras oförmåga att vara i solljus. Det innebär att Dusty får sitta inne på rasterna för det mesta, men Tekla sitter gärna inne med honom.
"Så hela din familj är varulvar?" frågar Dusty och Tekla nickar glatt. "Dom har inget emot vampyrer, va?"
"Absolut inte," ler Tekla. "Tur att du inte var älva. Min ena pappa blir knäpp av älvor..."

Fenris sitter en bit ifrån dom båda två och tjuvlyssnar lite. Han vill inte störa, men känner sig lite utanför. 

Snön vräker ner och täcker hela Moonlight Falls i ett lager av vitt. Skolbussen tar lite extra lång tid på sig att ta sig hem längs dom snötäckta vägarna, men Tekla och Dusty har så trevligt när dom pratar på bussen att tiden bara flyger förbi.
"Så, vad gillar du att göra?" frågar Dusty.
Han verkar lite smått nervös.
"Du vet, saker," svarar Tekla. "Leka med kemibänken, läsa böcker, spela Simkken 5..."
"Spelar du Simkken 5!?"
"Självklart!"

Knappt har skolbussen hunnit släppa av alla fyrlingarna förrän Tekla och Dusty sitter i soffan, vilt spelandes en omgång av Simkken 5.

Ute i snövädret springer Fenris omkring och leker med Leon. Han är inte särskilt förtjust i videospel och även om han vore det så är Simkken 5 för två spelare, inte tre. Dessutom verkar inte Tekla så intresserad av att låta Fenris vara med oavsett.
"Äh, vem bryr sig," säger Fenris och plockar upp en pinne från snön. "Det är mycket roligare ute med dig oavsett, Leon!"

Det är inte ofta man ser Fenris le, men ute tillsammans med Leon så lyser han upp en aning. 

Leon skäller glatt och hoppar ivrigt runt i snön. När Fenris och Leon väl är ute tillsammans så är dom ofta ute i flera timmar ihop.

Det var länge sedan någon hade tid att leka apport med Leon.

Den lilla Schipperken flyger genom snön efter pinnen och plockar stolt upp den. Lek och uppmärksamhet är det bästa som finns, särskilt när det bara är han som är i centrum!

Trots att det är kul att leka med Leon så önskar Fenris att han hade en kompis att leka med efter skolan ibland också. 

Men det ska inte Leon få lida för. Han är en jätteduktig vovve. 

"Ibland önskar jag att du var en sim som jag," säger Fenris och klappar om den lilla hunden. "Så att jag hade någon att prata med. Men du är helt perfekt precis som du är!"
Leon ger ifrån sig ett par glada skall, springer runt några varv i en cirkel och hoppar uppspelt med blicken fäst på pinnen som Fenris håller i. Det får Fenris att brista ut i skratt och han kastar genast iväg pinnen igen.

Inne i huset så har två stycken verkligen funnit varandra. 

"Ha, där fick du!" skrattar Tekla glatt när Dustys spelkaraktär faller i marken och spelet förklarar Teklas spelkaraktär som vinnare.
"Det där... den där knappkombinationen du använde... det...!" utbrister Dusty upprört. "Du fuskar! Det där kan inte gå!"
Tekla lipar retsamt åt honom och trycker på nytt spel.
"Pappa Lance lärde mig," säger hon glatt. "Han spelade mycket TV-spel som tonåring och spelar en del på dagarna när ingen är hemma. Om du är riktigt snäll mot mig så kan jag lära dig...!"

Luke kommer ner från trappan i varulvsform och tittar på Tekla och Dusty i soffan. 

"Spelar ni fortfarande?" frågar han. "Att ni orkar!"
"Jajamän," svarar Dusty och ler. "Vill du vara med? Dig kanske jag kan slå..."
Luke skakar på huvudet.
"Nej tack," säger han. "Jag ska ut och leka kull med Jake! Jake, vänta på mig!"
Han rusar ut genom ytterdörren, skrattandes. Dusty ser lite frågande ut.
"Jake?" undrar han. "Vem är det?"
"Det är Lukes låtsasvän," svarar Tekla och Dusty ser lite undrande ut. "Fråga inte, det är lättare så... haha, där fick jag dig igen!"

Jake, verklig eller inte, är i full språng utomhus och har liv och energi till tusen! 

Mycket mer energi och uthållighet än vad Luke har. 

"Hur orkar du!?" skrattar Luke när Jake hinner ikapp honom igen.
"Jag blir inte trött så lätt," ler Jake. "Du skulle inte tycka det var roligt att leka med mig om jag blev det, eller hur?"
"Är du verkligen precis som jag vill ha dig?" undrar Luke.
"Japp, jag tror det," svarar Jake.
"Så... jag kan ändra på dig om jag vill?"
"Ändra hur?"

Luke funderar lite innan han säger: 

"Tja... långt hår och en stor näsa?"
"Hahaha, vill du verkligen att jag ser ut så?!"
"Nä, kanske inte... men det skulle se roligt ut!"
Bägge två skrattar glatt och Jake ger sin kära vän en kram, något som Luke inte alls har något emot.

Vänner för livet! 

Men någon som reagerar lite på det hela är Lance, som står och tittar ut genom köksfönstret och ser sin son stå och krama... ingenting. Hittills har både Lance och Argus låtit det hela bero och rentav tyckt att det var sött att Luke tycker så mycket om sin gamla leksak. Nu känner sig Lance lite orolig.
"Bara inte det här går överstyr," mumlar Lance för sig själv.
"Säger mannen som odlar Tiberium ute i trädgården," säger Argus' röst bakom honom.

Lance ger Luke en sista blick innan han vänder sig om och får se Argus stå bakom honom med ett litet leende. 

"Först och främst, att odla Tiberium fungerar," säger Lance och Argus fnissar lite. "För det andra så är det inte mig det gäller nu."
"Du är så söt när du oroar dig för barnen," ler Argus och kysser honom. "Tror du att det är någon fara?"
Lance suckar lite.
"Jag vet inte," säger han. "Jag oroar mig bara för att Luke ska bli avskärmad från verkligheten och även från andra barn och inte få några vänner."

"Om det hjälper något," säger Argus med ett retsamt leende. "Så kan du lika gärna oroa dig för samma sak när det gäller Fenris, för att inte tala om Wilburs våldsamma lekar som river hela huset och att Tekla, vår enda dotter, nu är bästa vän med en vampyrgrabb och dom verkar väldigt nära varandra. Det är åtminstone vad jag grubblar över om dagarna på jobbet."
"Du vet då verkligen hur man muntrar upp en," säger Lance och småblänger lite på Argus.
"Ryck upp dig, älskling. Vi får prata lite med Luke senare ikväll bara. Du ska se att allt ordnar sig."

"Allt har ju alltid ordnat sig hittills, eller hur?"