Kapitel 35: Utbytesstudenten

"Vargs taverna" heter ett litet tillhåll i utkanten av Moonlight Falls. 

Det är ett tillhåll för övernaturliga varelser och speciellt inriktat till varulvar, men även vanliga simmar är varmt välkomna. Varelser från alla tänkbara ställen och platser även utanför Moonlight Falls kommer hit för att träffas, umgås, ta en drink eller av sina egna skäl. Det är vanligtvis ganska lugnt på tavernan, även om det kan bli riktigt livat när varulvarna får i sig några drinkar och börjar övningsslåss med varandra.

För övrigt är det ett väldigt trevligt tillhåll och en bra plats för att möta nya personer och även få nya vänner. På sista tiden har det dykt upp en helt okänd person på tavernan. I stort sett varje kväll dyker han upp, klädd helt i svart och med en udda ansiktsmålning, och varje gång han är där så gör han samma sak.

Han ställer sig i hörnet, tar fram en gitarr och börjar spela. Är stereon på så stänger han lugnt av den. 

Personen sjunger inte utan står bara och spelar på gitarren, hela tiden som han är där. Han är långt ifrån dålig och varierar låtarna en hel del, men han ignorerar både kritik och sångbegäran. Om han blir ombedd att sluta spela av bartendern så plockar han lugnt ihop sin gitarr och lämnar tavernan utan protester. Han säger sällan något och visar inget intresse av att prata med någon. Det enda som intresserar honom tycks vara att spela sång efter sång på sin gitarr.

Personen drar dock till sig en del uppmärksamhet och det har börjat pratas en del om honom. 

Det enda man vet är att han är ung, definitivt i skolålder, och att han borde vara hemma på kvällarna istället för att vara ute sent på natten och spela gitarr på en taverna. Men personen går sällan därifrån med mindre än ett par hundra simdaler i dricks varje kväll, så visst kan man delvis förstå honom. Vid ett flertal tillfällen så har polisen anlänt och försökt ta med sig personen, men han har lyckats smita undan hittills.

Några oroar sig över att han inte har någonstans att ta vägen, att han har rymt hemifrån eller kanske inte har någon familj. Men han kommer dit välvårdad varje gång och enligt varulvarna på tavernan så stinker han av aftershave. Mycket av den här personen förblir ett mysterium, men tonåringarna i Moonlight Falls har börjat hålla ögonen öppna i skolan efter den mystiska individen.




Hemma hos familjen Barlow så har saker och ting varit lite jobbiga på sistone. Lance gör sitt bästa för att bli sams med barnen igen och även om Tekla och Luke har fått lite större förståelse för sin pappas problem så är Wilbur fortfarande arg.
"Det har gått så många år och du har varken kommit över det eller sökt professionell hjälp?" frågar Wilbur argt. "Herregud, pappa..."
"Du är fortfarande ung," säger Lance. "Vänta tills den dagen då vargen i dig får vittring på någonting som du hatar passionerat..."
"I såna fall botar jag hellre lykantropin än att bli som du," säger Wilbur skarpt.
"Kan ni ta det här efter skolan?" frågar Argus som kommer ut i hallen iklädd sina arbetskläder. "Skolbussen kommer vilken minut som helst. Fenris, är du klar med tvätten?!"

Ilsket så slår Fenris upp tvättmaskinens lock och slänger i en massa blanda, osorterad tvätt. 

"Strax," svarar han ilsket och slår igång maskinen.
Han förstår inte varför han ska behöva ta itu med alla hushållssysslor hela tiden. Det är inte hans fel att han får kvarsittning hela tiden, det är lärarna som hackar på honom och inte tycker om honom.
"Lägg på ett kål nu, Fenris!" hojtar Argus. "Bussen är på ingång!"
Ilsket svärande så smäller Fenris igen luckan till tvättmaskinen och hoppar skrämt till när badrumsdörren öppnas och Lance kommer in. Ett ögonblick så blir Fenris lite orolig, men oron försvinner när han märker att Lance ler.

Tröstande så lägger Lance sin han på Fenris' axel och försöker muntra upp honom. 

"Jag har pratat med Argus och du slipper extra hushållsarbete nu," säger Lance. "Det är inte lätt att vara tonåring, jag vet det. Men försök åtminstone att inte bråka med lärarna."
"Det är inte jag som bråkar med dom! Det är dom som bråkar med mig!"
Suckande så skakar Lance lite på huvudet, men han ler lite.
"Så kände jag ibland i din ålder också," säger Lance. "Men tro mig, så är det sällan. Så iväg med dig nu!"
Fenris går ut ifrån badrummet, muttrande, och börjar klä på sig för att rusa ut till skolbussen med sina syskon.

Spore tycker att det är lite småläskigt med en spökhund i huset, men Liona gör allt för att visa Spore att hon inte är farlig. 

Det är ovant för familjen att se en blå spökhund komma svävande genom väggarna, men alla är överlyckliga över att se Liona igen. Till och med Fenris, även om han inte visar det så som dom andra gör. Leon är gladare än någonsin eftersom Liona håller Spore sysselsatt och han får tid att vara för sig själv.

Ensamtid ute i hundkojan på tomten är livet för Leon! Perfekt ställe att ligga och vänta på Fenris, då man ser bussen komma körande.

Äntligen går den här hårda, snötäckta vintern mot sitt slut. Det tjocka lagret av snö smälter undan och små vårtecken dyker upp överallt.

Barnen får uppleva det i första hand på lunchsrasten i skolan. Himlen öppnar sig och vårens första hällregn vräker ner över dom, följt av årets första blixt. Dom elever som har tar fram sina paraplyer, dom andra flyr in i skolan så snabbt dom kan. Vissa står eller sitter oberört kvar och ignorerar regnet, bland andra Fenris.

Tekla är en av dom som rusar in så snabbt som möjligt. Hon har ingen lust att dra på sig en förkylning i början av våren.

På vägen springer hon förbi skolans anslagstavla och en stor, nyuppsatt lapp där fångar hennes intresse. Hon stannar upp lite snabbt trots regnet och går fram för att kolla.
"'Boende sökes för utbytesstudent?'" läser Tekla högt och blir lite förvånad. "Jag visste inte ens att vi hade ett utbytesprogram på skolan. Då hade jag ansökt..."
"Det hade varit skönt, då hade vi blivit av med dig ett tag," säger Fenris' röst.

Han sitter en bit ifrån Tekla i regnet och skriver på sin engelskauppsats.

Tekla orkar inte kommentera, varken på sin brors spydiga kommentar eller på det faktum att hans arbete förstörs helt av regnet, utan hon fortsätter att läsa vad som står på lappen. Tydligen så ska skolan ta emot en utbytesstudent från en avlägsen stad och letar efter någonstans där denna kan bo under ett par terminer då Moonlight Falls inte har några hotell eller vandrarhem.

Tekla känner sig grymt besviken över att hon missat chansen att bo utomlands i nästan ett år, men... 

... nu finns chansen att få en jämnårig kille eller tjej från en annan del av världen som rumskompis! Vilken otrolig upplevelse och så mycket hon skulle kunna lära sig från den här personen. Hon kollar snabbt upp vilka hon behöver prata med och rusar in i skolan, blöt inpå bara skinnet men det kommer det garanterat vara värt.

Rektorn blir överförtjust när Tekla kommer in på hans kontor och berättar att hon skulle tycka det var jättekul att ha en utbytesstudent boende hos sig.
"Åh, vad skönt det är att höra," säger rektorn. "Ingen annan har hört av sig och tiden börjar rinna ut. Vår elev har redan åkt till Appaloosa Plains och det börjar bli pinsamt att komma med ursäkter till rektorn på deras skola hela tiden..."
"Vi har massa plats hemma hos oss," säger Tekla. "Till och med ett gästrum. Bara mina pappor går med på det så blir det inga problem."
"Du är en av Barlowfyrlingarna, eller hur?" frågar rektorn och Tekla nickar. "Jag tyckte dom där lysande ögonen såg bekanta ut. Be någon av dina pappor att kontakta mig på det här numret efter arbetstid om dom är intresserade, så ska vi ordna saken!"
Han räcker Tekla en lapp med lite information om utbytesprogrammet samt ett telefonnummer.

På vägen ut ur rektorns kontor så ser Tekla ut genom fönstret och märker att snön vräker ner igen. Hon himlar med ögonen och suckar irriterat. Nyckfulla vårväder...

På eftermiddagen blir det en utflykt till forskningsanläggningen, som ligger i samma byggnad som sjukhuset. 

Att valla fyra varulvstonåringar tillsammans med en övernyfiken låtsasvän är inte det lättaste, men fröken Tilia är van och erfaren lärare av övernaturliga väsen sedan länge. Hon klarar det galant. På vägen dit så berättar Tekla för sina syskon om utbytesprogrammet och deras eventuellt kommande rumskompis.
"Det låter som en jättekul idé," tycker Wilbur.
"Håller inte med," säger Fenris buttert. "Det är trångt och jobbigt nog som det är hemma med alla hundar som skäller, alla som trängs vid matbordet..."
"Äh, var inte så tråkig," säger Luke med ett svagt leende. "Vet vi något om utbytesstudenten?"
"Bara att han är i vår ålder och kommer från Appaloosa Plains," svarar Tekla. "Vi får veta mer om pappa går med på..."

Hon blir avbruten av fröken Tilia, som klappar otåligt i händerna för att få allas uppmärksamhet. 

"Så, nu är det färdigpratat!" säger hon skarpt. "Det är dags att gå in. Skynda på nu, särskilt du, Fenris! Jag vill inte se dig släpa fötterna efter dig och hamna bakom oss andra."
Fenris mumlar något knappt hörbart, men från Lukes uppspärrade ögon att döma så var det något rejält otrevligt. Tilia märker det och hennes ögon smalnar.
"Eller så kan vi hämta någon av era pappor, som kan gå med på turen," säger hon skarpt. "Det har dom säkert inget emot."
Alla kan se att Fenris ser lite blekare ut i ansiktet och Wilbur försöker att inte skratta.
"Då så, då sätter i fart, barn!"

Tack vare lite bra ledarskap från fröken Tilia så slutar utflykten bra, utan några olyckor eller försvunna elever. 

"Kan inte vädret bestämma sig?" frågar Fenris irriterat när han märker att snön har smält bort ännu en gång.
"Tydligen inte," svarar Jake. "Men det spelar väl inte roll för dig? Du är aldrig nöjd oavsett."
Fenris ger honom en mörk blick, men Jake besvarar den med ett vänligt leende för att visa att han bara skojar.

Direkt efter middagen går Wilbur och Lance ut för att reda upp saker och ting. 

"Jag har redan bett om ursäkt för det som hände med Lowell, men jag ser på dig att det inte räcker," säger Lance. "Så, vi reder ut det här en gång för alla nu, okej?"
"Okej, pappa, " säger Wilbur och vänder sig om. "Men vi gör så här. Om du vinner, så förlåter jag fullt ut och försöker ta till mig din historia. Om jag vinner, så gör du dig av med dina varulvskrafter. Du hittar ett sätt att bota lykantropin. Deal?"
Ett ögonblick så är Lance tyst. Hans och Wilburs blickar möts och efter en kort stund så nickar Lance.

Med kraftiga ylanden som får granndjuren att fly till skogs så förvandlas bägge två till varulvsformer. 

"Då kör vi...!" säger Wilbur och det rycker lite i hans överläpp.
Lance ler sitt breda varggrin och spänner klorna. Han ser fram emot en gammal, hederlig varulvsstrid med sin ena son. Valpar måste lära sig slåss någon gång och bäst är det att öva mot sina föräldrar innan det blir dags för riktiga, allvarliga strider.

Wilbur backar inte ner utan hukar ihop för ett anfall. Lance känner inte ett spår av rädsla från honom.

Slagsmålet börjar och Lance känner sig riktigt stolt över att det är Wilbur som tar initiativet och går till attack... 

... men det dröjer inte länge förrän striden är över. 

Wilbur kan inte hjälpa att gny till lite av smärta och låter nästan som en skadad valp, oroväckande likt Spore när hon piper efter Leon.
"Är du okej, Wilbur?" undrar Lance och sträcker ut tassen för att hjälpa honom upp.
"Ja... jag mår fint... lite omtumlad bara..." svarar Wilbur och tar tag i tassen.
Lance drar honom på fötter och han borstar av sig.
"Du visste att du skulle vinna, eller hur?" frågar Wilbur och ger sin far ett svagt leende, det första på länge.
"Du hade inte en chans, valp!" skrattar Lance. "Jag har stridit och slagits sen jag började skolan. Mina föräldrar tränare mig tidigt."
"Varför gjorde inte du och pappa Argus det?"
"Argus påstår att tidig stridsträning påverkar en varulv negativt... vad han nu kan mena med det...?"

Wilbur skrattar högt! Far och son är nu på bättre termer igen. 

Inne i huset så står Tekla och pratar med Argus. Hon visar honom lappen som hon fått från rektorn, berättar om utbytesprogrammet och berättar om sin idé.
"Snälla pappa, det kommer bli så coolt!" säger hon. "Tänk vad mycket kul vi kan lära från honom som kommer från en helt annat plats!"

Hon fortsätter att prata på uppspelt så Argus får knappt en chans att titta på lappen från rektorn. 

"Okej, okej, Tekla," avbryter Argus med ett leende. "Jag förstår precis hur mycket du vill det här. Kan du ge mig en chans att titta lite på lappen och prata med Lance om det?"
"Visst, men... vad tycker du?" frågar Tekla spänt.
"Jag tycker faktiskt att det är en bra idé," svarar Argus. "Vi har absolut plats och vi gör någon annan en stor tjänst."
Ytterdörren öppnas och Argus vädrar åt det hållet.
"Åh, toppen!" säger han. "Lance, kom hit!"

Nyfiket så kommer Lance framlunkande för att se vad det är som står på. 

"Tekla har faktiskt ett lite roligt förslag," säger Argus och nickar åt henne att berätta.
Hon drar ett djupt andetag och förklarar det hela för Lance också. Han lyssnar noga och ser sedan ut att fundera.
"En utbytesstudent... tja... varför inte?" säger han och tittar på Argus. "Har man fem kan man väl lika gärna ha sex stycken, eller hur?"
Argus nickar och flinar brett.

Tekla tittar förvånat på Lance. 

"Så... du menar att vi kan låta utbytesstudenten flytta in...?" säger hon och verkar inte kunna tro sina öron.
"Inte så bråttom, vi vet ingenting om den här personen än," svarar Argus. "Vi måste ringa och prata med rektorn först och se vad han har att berätta om den här studenten innan vi kan tacka ja."
"Tänk om han är en älva, Argus?" säger Lance lite småbekymrat och ger ifrån sig ett svagt morrande vid bara tanken.
"Han kommer från Appaloosa Plains, Lance," säger Argus. "Minns du ingenting från geografin i skolan? Det finns inga övernaturliga väsen där. Dom flesta av vår sort, inklusive älvor, håller till i Moonlight Falls och närliggande områden och länder."
Lance känner sig lugnad och Tekla hurrar glatt och förväntansfullt.

Nästa fredag så står Tekla nervöst utanför skolan och väntar.

Hon fick gå tidigare från sista lektionen för att möta upp utbytesstudenten, som ska anlända idag. Tacksamt nog har det blivit lite varmare i luften och det sista av snön har smält bort. Nu när Tekla står härute själv inser hon hur dumt det egentligen var. Hon som är så blyg... hur ska det här gå? Hon borde ha tagit med sig Wilbur! Vad sjutton ska hon ens säga till sin blivande klasskamrat och rumskompis?
"Lugna dig," säger Tekla lågt till sig själv. "Det här kommer gå toppen, ska du se..."
"Ursäkta... är det du som är... eh, vad var det nu igen... Tekla?"

Tekla vänder sig snabbt om och får en chock när hon får syn på personen bakom sig.