måndag 6 januari 2014

Kapitel 42: Man kan aldrig vara för många

Det är sällan man får chansen att sitta ner och ta det lugnt i Barlow Mansion. 
Den här gången är givetvis inget undantag.
"Hej Ford, har du tid ett tag?"
Ford tittar upp från boken och får syn på Wilbur i idrottskläder och med ett brett leende på läpparna.
"Jag tänkte läsa lite, men... ville du något speciellt?" undrar Ford.
"Vi behöver en fjärde i basket," svarar Wilbur. "Tekla är upptagen med att spela spel med Luke och våra pappor har... låt oss kalla det ensamtid."
"... tack för att du delade med dig av det. Men... basket... sport är inte riktigt min grej."

Att ta det lugnt med en bra bok är mer Fords grej. 
"Även om det inte är din grej så är motion bra för alla," säger Wilbur i ett försök att peppa honom lite. "Det är bara nyttigt och vi behöver verkligen en fjärde spelare eller så får någon sitta utanför. Kom igen, det blir kul! Har du någonsin spelat basket med varulvar förr?"
"Nej, det kan jag inte påstå, men..." börjat Ford, men blir avbruten.
"Då så! Prova allt i livet åtminstone en gång, eller hur?"

Ford hinner inte protestera mer förrän Wilbur drar upp honom på fötter och säger åt honom att byta om till idrottskläder. En del av honom vill protestera mer, men samtidigt så säger en liten röst i hans huvud att han kom till Moonlight Falls för att lära sig mer om andra övernaturliga väsen och se mer av världen. Inte sitta inne och läsa böcker.

Så Ford byter om och går ut till baksidan av Barlow Mansion. 
Där står Fenris, Luke och Wilbur och väntar framför en basketkorg på en liten bit asfalt. Dom slutar genast med sitt småprat när dom upptäcker Ford och Fenris ser otroligt missnöjd ut.
"Han?" frågar han och tittar besviket på Wilbur. "Kunde ingen av dom andra vara med?"
"Kom igen, Fenris, var schysst nu," säger Wilbur.
"Men han är inte... han är inte fl..." Fenris avbryter sig själv. "Han är gäst, han är inneboende, vi känner honom knappt... han är klädd i pyjamas, för sjutton!"
"Att umgås och göra saker med folk är att lära känna dom, Fenris," säger Jake, lite förvånad över att Fenris tydligen inte verkar känna till det. "Så... varför skulle inte Ford kunna vara med? Jag tycker det låter som en jättebra idé."

Fenris orkar inte ta en diskussion om det uppenbara med Jake. Istället suckar han och småblänger lite på Ford, som blänger tillbaka den här gången.
"Har du något problem med mig?" frågar Ford allvarligt. "Tala om det i såna fall, så vi kan reda ut det."
"Oj, vart ska jag börja?" säger Fenris och synar sedan Ford uppifrån och ner. "För det första..."
"Fenris, lägg av!" säger Wilbur skarpt. "Vi är här för att spela basket, inte bråka. Ford, försök att inte bry dig om honom. Du har inte gjort något, Fenris bara är sån. Han hittar fel med allt och alla."
Fenris sträcker på sig och ser nästan lite stolt ut över det.
"Kom igen, då spelar vi," säger Jake förväntansfullt.
Wilbur ler instämmande och Fenris nickar, även om han fortfarande ser missnöjd ut. Av gammal vana så förvandlar sig båda pojkarna till varulvsform, utan att tänka sig för eller förvarna innan.

Något som nästan skrämmer slag på Ford och han ryggar förskräckt undan. 
"Åh, förlåt, Ford!" säger Wilbur snabbt. "Vi är så vana vid att andra känner till våra förvandlingar, så vi tänkte oss inte för. Vi spelar alltid basket i varulvsform."
"Ja... jag... okej..." stammar Ford och sväljer lite.
Han tar några djupa andetag och försöker lugna sig lite. Det kommer ta mycket längre tid att vänja sig vid den här familjen än han först trodde.
"Åh, är det okej om jag spelar i leksaksform då?" frågar Jake spänt.
"Beror på," svarar Fenris. "Du spelar med mig. Blir du bättre eller sämre på basket i leksaksform?"
"Jag... tror inte det gör någon skillnad," svarar Jake osäkert.
"Gör som du vill i såna fall."

Med en enkel gest så snurrar Jake runt och förvandlas till sin leksaksform. 
Det gamla utseendet som han alltid hade en gång i tiden, innan han blev en "riktig pojke". Ford tappar hakar och hans glasögon glider ner över näsan och ramlar nästan av.
"Berättade någon för älvpojken om Jake?" frågar Fenris när han ser Fords reaktion.
"Det... verkar ha glömts bort," säger Wilbur och kliar sig lite i bakhuvudet. "Okej, Ford, det här är den korta versionen..."


Killarna kliver ut på planen och Ford ser lite fundersam ut.
"Okej, så hur spelar man basket då?" frågar han och sneglar på Wilbur. "Behöver vi inte två korgar?"
"Tja, i ärlighetens namn," säger Wilbur och studsar basketbollen ett par gånger. "Så spelar vi väl inte riktigt enligt reglerna. Det är du och jag mot Fenris och Jake. Det lag som sätter flest bollar i korgen vinner. Mer komplicerat än så behöver det inte vara."
"Men... ja, okej då."
"Då kör vi!" hojtar Wilbur och spänner ögonen i Fenris. "Försök stoppa mig nu, om du kan...!"
"Med nöje...!"
Fenris rusar mot sin bror i ett försök att sno bollen ifrån honom, men han glömmer bort hur mycket snabbare och starkare Wilbur är än honom. Wilbur fintar lätt bort Fenris och rusar mot korgen och Fenris gör ett snabbt och klumpigt försök att blockera honom.

Vilket resulterar i att Wilbur tacklar omkull honom... 
... och dunkar sen utan några problem. 
Ford stirrar förskräckt på och kan inte förstå hur Wilbur kunde tackla sin bror på det där våldsamma sättet.
"Hallå, är inte det där mot reglerna?" protesterar Ford. "Det såg väldigt våldsamt ut."
"Vilka regler?" frågar Fenris surt och reser sig upp. "Jag trodde Wilbur förklarade läget för dig. Inga regler så länge ingen blir skadad. Bara spela, älvpojken!"
"Men är du okej?" undrar Ford. "Gjorde inte det där ont?"
"Den där knuffen?" fnyser Fenris. "Jag fick inte ens en skråma. Kom igen, Wilbur, det är vår boll nu!"
Med ett leende i mungipan så kastar Wilbur bollen till Fenris.

Fenris höjer bollen och siktar mot korgen. 
"Var beredd, Ford," viskar Wilbur. "Han sätter den aldrig därifrån, så var redo att ta den när han missar!"
Innan Ford hinner svara så ger Fenris ifrån sig en ilsken morrning åt Wilburs håll innan han kastar iväg bollen! Som Wilbur trodde så lyckas Fenris inte sätta bollen utan den studsar på korgens kant och flyger iväg.

Både Wilbur och Jake rusar mot bollen för att ta den. 
Ford kom av sig helt av Fenris' morrande och tittar istället på. Wilbur hinner ta bollen före Jake och dribblar enkelt runt honom...

... och dunkar  för andra gången, innan Fenris ens hinner fram för att försöka stoppa honom. 
"Så, det är 2-0 till mig och Ford, va?" frågar Wilbur glatt.
Jake nickar och Fenris morrar till igen av frustration.
"Okej, vår boll," säger Wilbur och kastar den till Ford.
Det är inte Ford beredd på alls men han höjer armarna och lyckas till sin egen förvåning fånga den.
"Kom igen, Ford, dribbla!" hojtar Wilbur uppmuntrande. "Eller försök dig på ett kast!"
"Men jag..."

Ford avbryter sig själv när han hör ett ljud från sidan. Fenris kommer springande på alla fyra i full fart rätt emot honom för att ta bollen. Genast så kommer bilden av hur Wilbur tacklade omkull Fenris upp i huvudet på Ford och han får hjärtat i halsgropen. Rent instinktivt så...

... dyker Ford rätt upp i luften och flyger utom räckhåll för Fenris och dom andra. 
Det får Fenris att komma av sig helt och han stannar upp och stirrar fånigt och förvirrat på Ford. Jake tappar hakan av förvåning och ser förundrat på älvan uppe i luften.
"Hah, det där tänkte jag inte ens på," flinar Wilbur.
"Det där är fusk!" utbrister Fenris argt. "Hur ska vi kunna stoppa honom däruppe!?"
"Hur kan det vara fusk om vi inte kör med några regler?" frågar Jake.
"Bra sagt, Jake," tycker Wilbur. "I varulvsform är vi starkare och snabbare än vad Ford är, så det är klart att han ska få ha ett litet övertag också."

"Litet?!" morrar Fenris argt. "Han flyger ju, för sjutton! Om han ska få flyga när vi spelar så vill jag få bära med mig flugsmälla på planen...!"
"Sluta gnälla och hoppa högre istället, Fenris," säger Wilbur och skakar på huvudet. "Vad väntar du på, Ford? Dunka!"
Ford, som bara flugit i luften och lyssnat på diskussionen, kommer ihåg vad dom faktiskt sysslar med och vänder sig om mot korgen. När han tar sats för att kasta bollen så börjar han tappa balansen och kontrollen uppe i luften! Flyga är en sak, men att hålla på och kasta saker i luften har han inte övat mycket på. Han snurrar runt så han hamnar med ryggen mot korgen och i ren desperation kastar han bollen över ryggen för att få armarna fria och försöka återfå balansen.

Bollen studsar på kanten och faller ner framför korgen... 
... rätt i Fenris' armar där han står nedanför. 
Ford lyckas återfå balansen och pustar lättat ut.
"Så, hur gick det?" frågar Ford och tittar ner på resten av gänget.
"Kul dansuppvisning, men vi spelar basket nu," svarar Fenris hånfullt.
"Det var ett bra kast, men du missade," säger Wilbur och ger Fenris en hård knuff. "Det var nära, men du får nog öva lite. Okej, fortfarande 2-0 till oss! Då..."

Innan Wilbur hinner prata färdigt så hoppar Fenris upp i luften och dunkar med en högljudd smäll! Bollen studsar iväg och rullar bort en bit ut på gräset.
"2-1," säger Fenris kort. "Er boll."




Ett par timmar senare kliver en nyduschad, trött och mör Ford ut från badrummet. 
Hela hans kropp skriker av utmattning ända ut i vingspetsarna och han kan inte fatta att dom fick honom att spela basket så länge. Han som knappt rör på sig i vanliga fall.
"Hej, Ford! Hade ni kul därute?"
Tekla har precis kommit ner från övervåningen och ler blygt men vänligt mot honom.
"Jo, jag antar det," svarar Ford och besvarar leendet. "Men jag kommer ha så ont imorgon..."
"Hurså?" frågar Tekla oroligt. "Tacklade någon av dom dig?"
"Nej då, det lyckades jag undvika. Men jag brukar inte hålla på med sport. Jag kommer få världens träningsvärk..."

Det får Tekla att skratta lite.
"Du, Tekla?" frågar Ford. "När vi åkte hit första gången så åkte taxin förbi ett bibliotek. Jag är inte säker på att jag hittar tillbaka dit själv, så... tror du att vi skulle kunna gå dit imorgon? Eller när jag kan röra mig igen, beroende på hur det blir..."
"Visst, inga problem," säger Tekla. "Är du ute efter någon speciell bok?"
"Nej, inte direkt. Jag hoppades på att det skulle finnas böcker och information om älvor där. Jag skulle vilja släktforska lite, om det går."

Nu har Ford verkligen fångat Teklas intresse. 
Vilket perfekt tillfälle att inte bara få lära sig mer om Ford och hans familj utan även mer om älvor överlag!
"Det tror jag kommer gå!" säger Tekla och försöker att inte låta för ivrig. "Det finns en hel sektion av biblioteket med gamla böcker om övernaturliga väsen och bibliotekets datorer är uppkopplad till en stor databas som flera av mina klasskompisar använt sig av för att.."

"UNGAR, kom upp hit fort! Ni kommer inte tro det här...!"
Argus' upprörda men samtidigt uppspelta röst från övervåningen avbryter deras diskussion. Tekla och Ford utbyter förvånade blickar med varandra innan dom skyndar upp för trappan.
"Vad är det som händer?" hörs Lukes röst fråga.
"Du ska få se, kom!" säger Lances röst ivrigt. "Härinne i sovrummet, kom in försiktigt bara."
Tekla och Ford är dom sista i familjen som kommer in i sovrummet. När Ford kliver in i rummet så rycker Lances näsa till och han fäster genast blicken på älvan. Han ger ifrån sig en lång morrning som får Ford att tvärstanna, men han gör inget mer. Inget utfall, ingen förvandling. Argus lägger armen på Lances axel och morrningen upphör genast och Lance verkar lugnare.

Det bekymrar Tekla mer än det lugnar henne. Något måste vara rejält fel om det distraherar Lance så pass mycket från hans avsky mot älvor. Precis när Tekla ska fråga vad som står på så ser hon hur resten av familjen samlas i hörnet av rummet, runt hundbädden.

Teklas hjärta slår dubbelslag och hon skyndar sig fram och mellan syskonen... 
...och får se något som hon aldrig hade väntat sig att få se. 
Fyrlingarna, Jake och Ford tappar fullständigt hakan. Lance ser både glad och uppgiven ut på samma gång, men han kan inte sluta le.
"Valpar..." säger Tekla mållöst. "Hur...? Jag menar..."
Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Det känns helt ofattbart att spöket av deras döda hund precis har fött fyra valpar.
Luke stirrar på den lilla familjen och kliar sig fundersamt i bakhuvudet.
""Pappa... ni som är läkare bägge två... kan ni förklara det här...?" undrar han och sneglar på Lance och Argus.

 "Nej... nej, Luke, det kan vi inte..." svarar Argus.
Han och Lance ser precis lika konfunderade ut som resten av familjen.
"Vi är människoläkare dessutom, " tillägger Lance. "Inte veterinärer."
"Men ni är ju delvis vargar..?" säger Ford lite försiktigt. "Har inte ni någon form av..."
"Och du är delvis insekt," avbryter Lance skarpt med en svag morrning. "Kan du förklara hur förökning och äggläggning för dagsländor fungerar för det?"
Det får Ford att tystna, mest för att han är rädd för att provocera Lance, men där förstår han plötsligt var Fenris' attityd kommer ifrån.

Den stolta Schipperken vid Lionas och valparnas sida gör det ganska klart för alla vem pappan till valparna är. 
Men hur bisarr och overklig hela situationen verkar så är det svårt att inte påverkas av dom nyfödda små livens gnyenden och läten. 
Fenris sätter sig på huk och kikar närmare på valparna och Liona viftar trött på svansen åt honom.
"Två av dom föddes döda..." säger Fenris med blicken fäst på spökvalparna. "Tragiskt, men det ger en helt ny innebörd till ordet 'dödfödd'..."
"Men dom rör sig ju," säger Jake och pekar på en av valparna. "Ser du? Där! Den vred precis på sig och pep."
"Spöken lever inte," säger Fenris kort. "Dom existerar tydligen och förökar sig visst också, men lever gör dom inte."
Hans ord förvirrar Jake rejält och Jake försöker förstå vad det hela kan betyda.

"Ja, hur gör vi nu då...?" mumlar Argus och suckar.
"Vad menar du?" frågar Wilbur. "Vi... döper valparna, eller hur?"
"Wilbur, det är fyra valpar," säger Lance. "Vi... vi kan inte behålla allihopa, det förstår du väl?"
Wilbur, Tekla, Luke och Jake stirrar på sina pappor och båda två inser att det gör dom inte.
"Barn, det blir sju hundar totalt med valparna," säger Argus. "Sju stycken. Vi kan inte ha så många hundar."
"En av dom har redan dött och tre av dom är spöken," säger Fenris och rycker på axlarna. "Gör som ni vill med valparna, jag bryr mig inte riktigt."

"Men vi bryr oss," säger Luke och blänger lite på Lance och Argus. "Valparna är en del av flocken ju. Man ger inte bort sina flockmedlemmar."
"Nej, men familjemedlemmar lämnar ibland flocken när den blir för stor att hitta eller grunda egna flockar," säger Argus.
"Så vad tycker ni att vi ska göra?" frågar Tekla argt. "Skriva en annons? Valpar till salu av blandningen dvärgschnauzer, schipperke och spöke?"
 "Vi behöver väl inte sätta upp en annons..." tycker Lance och ser fundersam ut. "Vi kan väl... ge dom till några bekanta eller vänner?"
 "Vi har inga vänner," säger Wilbur kort. "Tack för det förresten, pappa..."

Lance skäms lite vid minnet av hur han skrämde bort två av sina barns vänner för inte så länge sen. 
Det börjar också kännas svårare och svårare för honom att lämna bort valparna, speciellt när barnen gör så mycket motstånd till det. Han skulle så gärna behålla varenda liten valp från hans älskade Liona.
"Lance, jag känner igen den där minen," säger Argus lågt. "Sju hundar, var ska vi dra gränsen? Vid tolv, tjugo...? Vi är redan åtta personer här hemma och så sju hundar på det...!"
"Om utrymmet är problemet så kastar jag hellre ut älvpojken och behåller valparna," säger Fenris.
"Är det ett alternativ?" frågar Lance och ser lite hoppfullt på Argus.
"Nej!" säger Argus skarpt och tittar argt från Lance till Fenris. "Skärp er båda två!"

Tekla lägger armarna i kors och blänger bistert på sina pappor.
"Jag förstår inte vad problemet är," säger hon. "Vi har inte ont om pengar så vi har råd med dom, huset är gigantiskt, valparna kommer inte bli större än Liona eller Leon och vi kan enkelt bygga om trädgården på framsidan till en hundgård. Varför kan vi inte behålla alla valparna?"
Lance sneglar på Argus och rycker lite på axlarna. Med en lång suck så skakar Argus på huvudet. Han känner sig helt överröstad av övriga familjen och han känner inte riktigt för att vara skurken. Dessutom är valparna otroligt söta...
"Okej, jag ger mig," säger Argus. "Men då får ni ta största ansvaret över dom. Jag och Lance har huvudansvaret, men ni är tonåringar nu och kan mer än hjälpa till med att mata dom. Jag vill inte se fyra miniversioner av Spore, förstått?"

Luke, Tekla, Jake och Wilbur jublar och Ford ler lite.
"Så, hitta namn åt dom nu," ler Argus och pussar Lance på kinden. "Du och jag går ner och beställer veterinärtid för Leon. Det här ska inte hända igen."
"Tänker ni kastrera min hund!?" utbrister Fenris upprört. "Men... han kommer ju bli fet och lat och...!"
Wilbur ignorerar sin bror och sätter sig ner vid korgen medan Lance och Argus går ut ur sovrummet. Försiktigt sträcker han fram händerna och lyfter upp en av spökvalparna. Liona låter honom göra det utan att protestera.
"En liten flicka," konstaterar Wilbur glatt. "Blå som vatten... hmm... vad tror ni om Pisces?"
"Pi... vadå?" frågar Luke och kliar sig i huvudet.

Välkommen till familjen, Pisces Barlow! 
"Pisces, efter stjärnbilden och stjärntecknet Fiskarna," säger Wilbur. "Det kanske är lite svårt att uttala, men... ett vanligt hundnamn kändes inte så passande för den här valpen."
"Jag tycker det passar henne perfekt," ler Tekla. "Okej, vad ska resten av er heta...?"
Barnen samlas runt korgen och börjar titta närmare på valparna. Varken Liona eller Leon har något emot det utan visar stolt upp sina småttingar. Försiktigt så plockar Tekla upp en av dom vanliga valparna och trycker nästan upp den i Fords ansikte, som genast ryggar undan lite.
"Titta, det är en till flicka!" säger Tekla entusiastiskt.
"Ja... jag ser... det," säger Ford osäkert. "Jag är ledsen, jag är bara... inte så van vid hundar. Speciellt inte spökhundar, men... hon ser fin ut."

"Hjälp mig komma på ett namn;" ler Tekla och det syns långa vägar hur glad och uppspelt hon är.
"Namn på en hund," säger Ford fundersamt. "Tja... vi kan döpa henne efter ett stjärntecken som hennes syster, om ni vill ha ett tema. Annars är hennes mamma och syskon himmelsblå, om man ska in på samma spår som Wilbur. Kanske... Himmel, även om hon själv inte är blå?"
"Inte Himmel, men det... åh, vänta, jag har det!" utbrister Tekla. "Nimmel! Ja, det blir perfekt!"

Välkommen till världen, Nimmel Barlow! 
Luke sitter och kikar på den sista spökvalpen och försöker ignorera Jake, som sitter bredvid honom och klappar på den.
"Kommer ni på något namn?" frågar Wilbur.
"Jag tänkte vi kunde döpa den efter Jake," svarar Luke.
Både Jake och dom andra ser lite förvånade ut.
"Jasså?" säger Tekla. "Men det blir nog för rörigt med två Jake, tror jag."
"Jag tänkte mer på Judas," säger Luke kort.
"Nu får du väl ta och ge dig, Luke!" säger Wilbur argt. "Kan du inte vara i samma rum som Jake utan att bete dig sådär så får du gå härifrån!"
"Och lämna valparna utanför det hela, dom har ingenting med ditt bråk med Jake att göra," säger Tekla.

Argt så vänder sig Luke bort, men han går inte och han säger inget mer heller. Jake ser otroligt ledsen ut, men tittar sedan på spökvalpen igen.
"Jag... tyckte han såg ut som en Ikaros," säger Jake lågt.
"Är det en pojke?" frågar Tekla spänt och Jake nickar. "Ikaros... som flög för nära solen och brände sina vingar... jag gillar det."
Det får Jake att le lite och han fortsätter klappa den lilla valpen.

Välkommen, Ikaros Barlow! 
"Bara en valp kvar att döpa nu," säger Tekla och tittar på den fjärde valpen. "Fenris, har du något namnförslag?"
"Nej, jag har stått här och lyssnat tillräckligt länge på er," svarar Fenris irriterat. "Jag går till mitt rum..."
Han vänder på klacken och går ut. När han öppnar sin rumsdörr så väller musik ut och Wilbur hajar till.
"Du Fenris!" hojtar han. "Vad är det här för låt?"
"Skojar du?" frågar Fenris irriterat. "Det är Mr. Roboto, en av Styx låtar. Känner du inte... äh, glöm det..."
Musiken försvinner när Fenris stänger dörren och Wilbur ler brett.
"Jag tror vi har det sista namnet," säger han. "Det tycker jag passar bra på lillkillen."

Välkommen, Styx Barlow! 
Valparna börjar vakna till lite och klumpigt röra sig runt för att undersöka den nya miljön som dom hamnat i. Barnen samlas tillsammans runt korgen för att umgås med den lilla familjen, samtidigt som dom diskuterar den otroliga födseln. Mest av allt så funderar dom över hur hela familjen kunde missa att en nästan helt genomskinlig spökhund hade valpar i magen...

2 kommentarer:

  1. Åh tycker fortfarande synd om Ford och även Jake =( De får stå ut med så mycket skit :(

    Det är en otrolig födelsen jag håller med, inte hade vi kunna tro att detta skulle hända :O

    Grattis Liona och Leon =) Och övriga familjen också :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite som förra kapitlets titel sa, ingen sa att kommer vara enkelt. :(
      Tonåren är en svår och jobbig tid och livet överlag är inte lätt. Men jag har ett citat att lägga upp på bloggen som är väldigt bra att tänka på. :D

      Liona, Leon och familjen tackar glatt! :D

      Radera