Kapitel 46: Fullmånens kallelse

Den dimmiga, molniga morgonen ger dagen en illavarslande start...

... och problemen börjar direkt, då hela familjen Barlow har försovit sig. Först när Argus' personsökare piper en halvtimme innan skolbussen anländer så vaknar dom till liv.
"Vad är det nu?" mumlar Lance sömndrucket från sin sida av sängen. "Jag trodde du var ledig..."
"Inte direkt, jag har jouren idag," säger Argus trött och kisar mot personsökaren. "Ah, helvete... dom behöver mig till åtta, om en halvtimme... vänta, en halvtimme till åtta!?"
Lance reagerar också på det sista och båda flyger upp i sängen. Lance sliter åt sig sin smartphone från sängbordet och stirrar förskräckt på den.
"Åh, fan," konstaterar han när han ser hur mycket klockan är. "UNGAR!!!"

Fem trötta, nyvakna tonåringar får snabbt släpa sig upp ur sängarna och ner till frukosten. 

"Servicen på det här stället blir bara sämre och sämre," muttrar Fenris surt när han yrvaket kommer ut från sitt rum med Leon i hälarna.
"Hinner vi duscha?" frågar Luke och sneglar mot badrummet.
"Om du vill springa eller cykla till skolan så visst," säger Wilbur med en irriterad suck. "Jag måste övningsköra mer så att jag kan få mitt körkort och undvika sånt här..."
"Var tänkte du parkera bilen då?" frågar Fenris. "På lekplatsen eller idrottsplan?"
"Vissa ser lösningar istället för problem, Fenris," säger Tekla. "Kan någon putta till Jake? Jag tror han står och sover."

"Ungar, vi har inte tid för sånt här!" ropar Argus från nedervåningen och Jake hoppar skrämt till och gnuggar sig i ögonen. "Jag ska in till jouren och skolbussen är här om mindre än en halvtimme, så sätt fart!"
Barnen börjar gå ner för trappan, men Luke stannar upp.
"Är Ford vaken?" frågar han.
"Om han inte vaknade av pappas hysteriska utbrott tidigare så är han nog död," svarar Fenris och går förbi Luke.
"Ford, är du uppe!?" hojtar Tekla.
"Ja då, jag kommer strax!" hörs Fords röst från den stängda dörren.
"Skynda dig, skolbussen väntar inte!" ropar Wilbur.

Som vanligt så är Ford den enda som kommer ner till frukostbordet fullt påklädd. 

Den här morgonen möts han av ett fullständigt kaos, till skillnad från det mindre kaos som han annars är van vid. Wilbur kastar i sig sin frukost, Argus och Lance springer ut och in i matsalen och fixar och... två av valparna står mitt på bordet och tuggar i sig smörgåsarna som står framdukade.
"Pappa, Ikaros äter upp min macka!" utbrister Fenris argt och blänger på Argus som rusar förbi.
"Nu är dom inte så söta längre, eller hur?" frågar Argus och kastar en blick på Lance. "Älskling, gör något! Jag måste försöka hinna med en snabbdusch! Vem vet hur länge jag blir kvar på jobbet...?"
"Jag... gissar på att det är min macka som Styx äter på?" säger Ford med en uppgiven suck.

Inte så söta längre? Lance tycker att Styx som försöker slita ner mackan på golvet och äta den samtidigt är en bedårande syn! 

"Okej, nu räcker det," säger Lance och plockar upp valparna i händerna. "Jag måste nästan skaffa ögon i nacken för att kunna ha koll på er...!"
"Vad ska jag äta nu då?" säger Fenris irriterat och ger Lance en anklagande blick.
"Fåna dig inte, bryt bara loss biten som Ikaros tuggade på och sen kan du äta din macka," säger Lance. "Det gäller dig också."
Han ger Ford en snabb blick innan han går ut med Styx och Ikaros. Sekunden efter att Lance försvunnit så dyker Pisces upp på bordet istället. Fenris är snabb med att sno åt sig sin macka och Pisces hugger istället in på Fords med stor iver.
"Jag var ändå inte hungrig," suckar Ford.

Vad som förvånar Ford mest i det hela är att han känner sig så pass oberörd av kaoset runtomkring honom. Det har börjat kännas som att det är normen häromkring och han har tydligen vant sig lite vid det. Skakande på huvudet så går Ford ut i köket för att se om det finns någon frukt som han kan ta med sig till skolan.Knappt hinner han kliva in i köket förrän han blir omsprungen av Wilbur och Jake, som snabbt slänger sina tallrikar i diskhon och sedan rusar ut i hallen i full fart.
"Hallå där, se upp!" hojtar Lance upprört efter dom. "Ni sprang nästan över Nimmel och det lät som om porslinet gick sönder!"
"Pappa, Spore har fått tag i brödpåsen igen!" ropar Tekla, samtidigt som ett stort svart moln av päls susar förbi.
"Men för i helv... SPORE!"

Argus kommer infarande i köket strax efter, nyduschad och förbannad. 

I handen håller han ett söndertuggat stetoskop och vad som liknar några plastbitar från hans jobbväska.
"Dessa förbannade hundvalpar...!" morrar han dovt.
Han drar ett djupt andetag och räknar till tio, något han egentligen inte har tid med. I det ögonblicket kommer Fenris fram till honom med ett papper i handen.
"Du och pappa har glömt att skriva på min tillståndslapp," säger Fenris kort.
"Tillståndslapp?" upprepar Argus förvirrat.
"För studiebesöket på polisstationen. Pappa skrev på dom andras lappar igår, men glömde min."
"Var det idag!?" utbrister Argus stressat. "Fenris, valparna har tuggat sönder min jobbväska, jag skulle ha åkt hemifrån för fem minuter sen och ingen av er har matsäck till utflykten. Kan du inte be Lance skriva på den!?"
"Han ligger och brottas med Spore på vardagsrumsgolvet om någon påse med bröd i..."
"Okej, okej, ge mig lappen!"

Fenris räcker över den och Argus drar upp en penna ur byxfickan.
"Jösses, vad formella dom här tillståndslapparna börjar bli," säger Argus när han hastigt ser över lappen och skriver dit sin namnteckning. "Så, klart! Gå och klä på dig nu. Skolbussen är här vilken minut som helst!"
Snabbt sliter Fenris åt sig pappret och rusar ut därifrån. Argus börjar gräva runt i köksskåpen på jakt efter en extra väska eller en påse att ta sina saker i då Lance stapplar in i rummet med brödpåsen i händerna.
"Spore har blivit så stark nu," säger Lance stolt och lägger ifrån sig brödpåsen. "Den lilla ulltotten har blivit så stor och envis... jag fick brottas i nästan fem minuter för att få loss brödpåsen, men jag är så imponerad av hennes envishet och styrka att det är svårt att vara arg!"
"Jag har inte fem barn, jag har sex stycken och är ensamstående förälder..." suckar Argus uppgivet.
"Vad ska det där betyda....?"
"Vad tror du det betyder? Vi har försovit oss, barnen ska på utflykt och har ingen matsäck, valparna har tuggat sönder min jobbväska, mitt stetoskop och ett flertal pennor, jag ska vara på jobbet om fem minuter och du bara..."

Han blir avbruten av en kyss från Lance, som obemärkt rört sig närmare medan han pratat.

"Budskapet har gått fram," ler Lance. "Min gamla jobbväska ligger i byrån i hallen. Ta den, släng över dina saker i den och åk till jobbet omedelbart. Oroa dig inte för barnens utflykt. Jag fixar ihop något som dom kan äta och sen kör jag dom till skolan."
"Det var... oväntat, men otroligt uppskattat, älskling," säger Argus med ett förvånat leende.
"Jag har ju inget jobb att hinna till längre, så jag har all tid i världen," säger Lance och hans eget leende bleknar en aning. "Åk nu, innan du blir ännu senare än vad du redan är."
Argus ger Lance en varm blick innan han skyndar ut i hallen.
"Glöm inte att packa matsäck till Ford också!" hojtar han.
"Ja, ja..." muttrar Lance surt.

"Jag menar det...!" ropar Argus.
"Det vet jag!" svarar Lance surt. "Han.gillade jordnötssmör på sina mackor, va?"
"Han är allergisk mot jordnötter, Lance... Det vet du, han dör av det."
Ett kort ögonblicks tystnad följer.
"Så... inget jordnötssmör på hans mackor?" frågar Lance med fejkad osäkerhet.
"Om jag kommer hem och hittar en död älva tar jag ut skilsmässa!"
Återigen har budskapet gått fram. Argus rusar ut och rivstartar bilen så det ekar och Leon sätter igång att stormskälla åt ljudet. Med ett skratt så börjar Lance göra i ordning en snabb matsäck medan barnen rusar omkring på övervåningen i jakt på kläder, läxböcker och väskor. I ett par minuter så tvekar Lance rejält, innan han motvilligt lägger i en extra macka (utan jordnötssmör) i Fords matsäck, som kompensation för den missade frukosten.

Trots den kaotiska starten så fortlöpte resten av dagen ganska bra...
... fram tills fullmånens sken dränkte in staden i sitt mystiska ljus. 

Det första tecknet på att någonting utöver det vanliga är på gång hemma hos Barlow som Ford lägger märke till är att hela familjen är hemma. Inklusive Wilbur och Fenris, som båda två brukar vara ute till ganska sent på kvällen och göra... vad det nu är dom sysslar med. Men den här kvällen är alla samlade i huset.

Ford sitter på sitt rum och försöker ta det lugnt med en av sina favoritböcker, men...
"Har han flyttat basen så att den står emot min vägg?" frågar Ford irriterat och blänger på den vägg som gränsar till Fenris' rum.
Han kan stå ut med den höga musiken, men den dunkande basen ger honom nästan migrän. Det är omöjligt att läsa till det oväsendet så Ford lägger ifrån sig boken och går ut och bankar på Fenris' dörr.
"Kan du sänka lite!?" hojtar Ford.
Inget svar. Troligen så hör Fenris inte honom över musiken. Ford känner på dörrhandtaget, men dörren är låst.

Uppgivet så går han och knackar på hos Tekla istället.
"Mmm, vem är det?" frågar Teklas röst.
Hon låter lite distraherad.
"Det är Ford. Stör jag?"
"Nej då, inte alls," svarar Tekla glatt. "Jag ligger bara och läser."
"Kan jag komma in?"
"Javisst!"
Ford öppnar dörren och kliver in, men i dörröppningen får han en chock.

I sängen ligger Tekla, men hon... ser inte riktigt ut som hon brukar göra. 

Tekla tittar upp över bokens kant och märker Fords reaktion.
"Det är rätt oartigt att stirra sådär, vet du," säger hon.
"F-förlåt!" utbrister Ford förskräckt när han inser att det är precis vad han gör. "Jag har bara aldrig sett dig i varulvsform tidigare..."
"Aha, nej, det har du nog inte. Det är fullmånen som gör det. Varulvarnas sanna natur dras fram i dess ljus, oavsett om vi vill det eller inte."
"Så den... ni tvingas att förvandlas?" frågar Ford. "Ni har inget val?"
"Japp, vargen vill ut vid fullmåne och accepterar inget nej då. Hur är det med älvor? Påverkas ni något av fullmånen?"
"Inte som ni," svarar han. "Jag brukar må väldigt bra och få mycket energi vid fullmånen, så jag sitter gärna uppe och skriver eller jobbar på projektarbeten då. Men det är nog det enda jag har märkt av. "

Nyfiket så synar Tekla honom för att se om det finns någon som helst märkbar förändring. Men inget verkar annorlunda, så hon lägger ifrån sig boken och sätter sig upp i sängen.
"Ville du något speciellt?" undrar hon.
"Fenris för sånt oväsen att jag inte kan vara inne på mitt rum," svarar Ford. "Jag tänkte fråga om..."
Musiken som hörs ifrån rummet bredvid tystnar plötsligt och det blir alldeles tyst i huset. Ford ser lite förvånad ut, men ler.
"Ja, det löste visst sig själv," säger han. "Men jag tänkte fråga om du hade lust att hjälpa mig med mitt projekt..."
Han tystnar när hans blick faller på Tekla. Hon sitter på helspänn i sängen med blicken fixerad på sin rumsdörr. Precis när Ford tycker sig höra ett svagt, morrande ljud utanför så slås dörren upp och Tekla flyger upp från sängen!

Med ett rytande som får fönsterrutorna att skallra så dyker Luke in genom dörröppningen!
Ford försöker ta några steg bakåt, men han fryser på plats av skräck...!

Luke har siktet helt inställt på Tekla, men hon är beredd och slungar honom vidare så att han landar på hennes säng med en högljudd smäll. Det hela är inte mer än ett mindre hinder för Luke, som genast flyger upp på alla fyra och gör sig redo att gå till attack igen. Han hinner dock inte för Tekla hoppar på honom först och dom båda varulvarna drabbar samman i en våldsam kamp!

Rytanden, morrningar och vrål avlöser varandra och i Fords ögon ser det verkligen ut som om syskonen försöker ha ihjäl varandra! Han vill försöka göra något, men han är bokstavligen förlamad av skräck och så som Tekla och Luke slåss och far runt i rummet är det nog bara en tidsfråga innan han dras in i det också...!

En hand griper plötsligt tag i Fords arm och sliter ut honom ur rummet med en övernaturlig styrka! Ford är inte alls beredd och flyger nästan omkull, men handen släpper inte sitt grepp om hans arm och hindrar honom från att falla. Den drar upp honom på fötter igen innan den släpper taget och Ford vänder sig om för att se vem det var som drog ut honom.

Där i det nu ganska obehagliga månljuset står Fenris, även han i varulvsform. 

Han ger Ford en snabb, granskande blick i ögonvrån innan han tittar in i Teklas rum.
"Har du honom, Tekla?" ropar Fenris för att överrösta ljuden från dom båda stridande varulvarna.
"Ja, inga problem!" svarar Teklas röst inifrån rummet. "Han är starkare i den här formen och i det här tillståndet, men fysisk styrka har aldrig varit Lukes starka sida."
"Hojta bara om du behöver hjälp," säger Fenris.
Wilbur kommer springande, lockad av oväsendet.
"Här går det vilt till," konstaterar han och tittar på Ford. "Hur är det med dig? Är du okej?"
"Ja... jo, jag mår fint," får Ford fram. "Eh... tack, Fenris."
Det får Wilbur att höja ögonbrynen en aning, men Fenris reagerar inte på Fords tack och slagsmålet som pågår i Teklas rum gör att Wilbur släpper det.

"Vad är det som händer?" frågar Ford och gör en gest mot Teklas sovrum.
"Fullmånesjukan," svarar Fenris kort.
"Är DET fullmånesjukan...!?"
Ford tittar in i rummet och ser Tekla hålla fast en fullständigt rabiat Luke som desperat försöker ta sig loss. Wilbur nickar. Både han och Fenris ser så oberörda ut av scenariot framför dom att det nästan skrämmer Ford.
"Oroa dig inte, Luke är förhoppningsvis tillbaka till sitt vanliga jag igen så fort fullmånen försvinner," säger Wilbur."Fullmånesjukan brukar inte hålla i så länge."
Ett blodisande ylande ekar genom huset och får alla fyra varulvarna att stelna till. Även Luke slutar upp med att kämpa emot Tekla och stirrar nästan som förhäxad ut i luften. Sekunder därefter rusar alla därifrån och ner för trappan till bottenvåningen. Kvar står en ensam Ford och förstår absolut ingenting.

Oväsen hörs nedifrån. Ylanden, rytanden, något som påminner om hundskall följt av snabba, högljudda fotsteg. Ytterdörren smälls igen och därefter är det alldeles tyst i huset. Försiktigt så rör sig Ford ner för trappan och konstaterar ganska snabbt att det är tomt på nedervåningen. Vart... tog alla vägen? Är Luke och Tekla okej? Borde... Ford göra något? Ringa någon? Vem, i såna fall?

Ford går fram till fönstret och tittar ut för att se om han ser skymten av någon i familjen.
I samma veva kommer Jake gående och småsneglar åt hans håll. 

"Vad tittar du på?" undrar Jake nyfiket och Ford snurrar hastigt runt.
"Jösses, Jake, du skrämde livet ur mig!" pustar Ford ut, men han känner sig lättad över att inte vara ensam i huset. "Jag försökte bara se... vart alla tog vägen."
"Åh, dom sprang säkert ut i skogen bortom bergen," säger Jake med ett litet leende. "Dit brukar dom sticka under fullmånen. Speciellt om någon har drabbats av fullmånesjukan. Det är säkrast så, så att ingen utomstående blir skadad av misstag."
"Så det här är normalt?" frågar Ford osäkert. "Ingen är skadad eller i fara?"
"Nej då, varför skulle någon vara det?" svarar Jake och ler svagt. "Dom är tillbaka imorgon bitti igen. Det är dom alltid."
Det får Ford att känna sig lite bättre till mods, men det tar inte bort all oro och han sneglar ut mot fönstret igen. Jake märker det och för ett kort ögonblick ser han ut att tveka en aning.

"Vill du... eh, se en film ihop eller spela ett spel eller något?" frågar Jake efter en stund. "Eller så... kan vi typ prata lite? Du verkar ganska upprörd."
Ford ser förvånat på Jake och lägger först då märke till ryggsäcken han har över axeln.
"Tänkte du gå någonstans?" undrar Ford.
"Jag? Nej... eh... eller... jo, jag... tänkte... nu när det är fullmåne och alla är ute så... funderade jag på att gå hem till Maximillian och... visa några nya skisser. Jag är van vid att vara ensam vid fullmånen, så... jag tänkte gå ut, men... jag hittar hellre på något med dig istället. Det... är aningen sent att gå ut i alla fall."
"Tack, Jake," ler Ford. "Men om du vill gå och umgås med Maximillian så..."
"Äh, det gör jag en annan kväll," säger Jake glatt och tar av sig ryggsäcken. "Gillar du skräckfilmer?"
"Ser du på skräckfilmer?"
"Ja? Är det... något fel med det?"
"Nej då, jag blev bara lite förvånad. Det... tror jag väl att jag gör. Jag har inte sett så många."
"Åh, då måste vi titta på den här filmen jag såg igår! Vänta, jag ska hämta den från mitt rum! Du kan väl göra popcorn så länge?"

Under tiden så är det fullt ös hos varulvarna uppe bland bergen! 

Ylanden, löptävlingar, jaktturer och vänskapliga slagmål och brottningsmatcher avlöser varandra. Luke är fullständigt okontaktbar och beter sig som ett rabiat djur, så familjen har extra koll på honom. Om han lyckas smita iväg på egen hand kan han riskera att skada någon allvarligt i det här sinnestillståndet. Lance håller ett extra vakande öga på barnen och är väldigt alert och vaksam.
"Det är rätt ovanligt att se dig på vakt på det här sättet," säger Argus. "Känner du av något?"
"Inget annat än spöken från det förflutna," suckar Lance. "Jag var i deras ålder när jag sprang bort från min flock och in i gläntan där dom förbannade älvorna bodde..."
Argus lägger armen om Lances axlar och kramar om honom.
"Just det, på tal om älvor," säger Lance. "Kan vi gå och prata ifred någonstans...?"
"Luke har fullmånesjuka," svarar Argus tveksamt. "Men Wilbur, Tekla och Fenris verkar kunna hantera det ganska bra själva. Det blir kanske ett bra tillfälle för dom att få ta lite flockansvar."

En kärleksfull stund bröder emellan. 

Argus ger ifrån sig ett skarpt, kort rytande och får genast fyrlingarnas uppmärksamhet.
"Er pappa och jag behöver gå iväg ett tag," säger Argus. "Klarar ni tre av att se efter Luke?"
Tekla hinner knappt vända huvudet åt Argus' håll förrän Luke dyker på henne och en ny fight är igång. Den här gången hoppar Fenris in och hjälper Tekla, då hon såg rätt överrumplad ut över den plötsliga attacken.
"Jadå, inga problem," ler Wilbur. "Vi är tre mot en och Luke är inte direkt atletisk. Men... vi har känslig hörsel, så snälla gå långt bort!"
Det får Lance att haja till och Argus brister ut i skratt.
"Det är inte därför vi...!" börjar Lance, men avbryter sig själv och sneglar på Argus. "Det är inte bara därför vi går härifrån. Jag behöver prata med Argus i enrum."
"Stick ni," säger Wilbur. "Vi har situationen under kontroll!"

Lance och Argus springer iväg en bra bit innan dom kommer fram till ruinerna av ett gammalt hus. Trots att dom sprungit omkring så mycket bland bergen och skogarna under åren så känner ingen av dom igen den här platsen. Nyfiket stannar dom och undersöker omgivningen, samtidigt som Lance letar efter orden för att påbörja konversationen.
"Jag har tänkt på en sak sedan igår," säger Lance och petar förstrött med foten i spillrorna vid sidan av det före detta husets grund. "Vår diskussion angående mitt jobb som blev störd av... det jag har tänkt på är..."
Det tar emot i Lance att säga det.
"Jag tror att älvpojken..."
"Ford," avbryter Argus med ett litet leende.
"Ja, ja, du vet vem jag menar," säger Lance surt. "Jag tror att han hade... en liten poäng i några av sakerna han sa... Bara en väldigt liten poäng, i ytterst få av sakerna..."

Argus kan knappt tro vad han hör! Säger Lance att en älva hade rätt om något som denna
sagt till honom? 

Argus säger dock ingenting, utan väntar tålmodigt på att Lance ska fortsätta.
"Jag tror inte riktigt på det där med medelålderskris, men... mitt jobb kan ha varit en koppling till det förflutna för mig, på ett sätt," säger Lance med ett svagt leende och en frånvarande blick. "Det kändes bra att hålla kvar i en del av det förflutna. Tillbaka på den tiden, då vi var unga och det bara var vi två och Liona. Vi hade det så slitsamt, så kämpigt, så många missförstånd, men... herregud, vilken underbar tid det var. Jag älskar vårt liv nu med våra barn och allt med flocklivet vi har, men... det känns som om jag förlorat den sista länken jag hade kvar till det förflutna. Nu känner jag mig faktiskt vilsen, för första gången sen jag kom till Moonlight Falls."
Efter att han pratat klart så drar Lance ett långt, djupt andetag och pustar ut med ett leende.
"Wow... det kändes riktigt bra att bara få ur mig det där," säger han lättat. "Det känns faktiskt redan lite bättre."
"Bra," säger Argus med ett varmt leende.

Båda varulvarna står tysta en kort stund. Argus tänker på det som Lance har sagt och försöker relatera till det. Han grubblar själv väldigt mycket på saker och ting, men han har aldrig riktigt sett det så som Lance beskriver det. En länk till det förflutna... Lance kan vara lite djupare än vad han ger sken av ibland.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, även om det du säger nu och det Ford sa igår låter någorlunda vettigt," säger Argus till sist. "Men om det nu är så att du faktiskt är vilse på något sätt, så kom ihåg att du inte är ensam. Du har både mig och barnen och vi irrar runt där med dig tills du hittar din väg igen."

Nästa morgon så vaknar Ford av att väckarklockan ringer som vanligt, men något verkar annorlunda den här morgonen. Det tar honom några minuter att inse vad det som är fel. Det är för tyst. Inget oväsen, inga personer som far runt på nedervåningen, inget prat eller bråk, inga skällande hundar... Hur kan tystnaden som Ford en gång i tiden värdesatte så mycket nu vara så obehaglig?
Förvirrat så klär han på sig och går ut och kikar försiktigt in i Lances och Argus' rum, men det är ingen där. Jake kommer ut ur sitt och Lukes rum och hälsar glatt på Ford, som om allt vore som vanligt.
"Skulle dom inte vara tillbaka vid det här laget?" frågar Ford oroligt. "Var är alla?"
"Jag har ingen aning," svarar Jake. "Vi får kolla nedervåningen."
När Ford och Jake kommer ner för trappan, möts dom av något som troligtvis skulle räknas som en ganska ovanlig syn i dom flesta familjer.

Där ligger resten av familjen totalt utslagna på vardagsrumsgolvet, med alla hundarna tätt hopkrupna intill dom. 

Ford tittar från Fenris sovandes på skrivbordet med Leon och Nimmel till Lance och Argus som sover på golvet med Liona och han kan inte låta bli att le lite.
"Nej, inte det här heller," konstaterar han och Jake ger honom en frågande blick. "Jag känner mig lika oberörd av det här som av röran igår morse. Varken förvånad eller chockad."
"Varför skulle du vara det?" undrar Jake.
"För att..." börjar Ford, men avbryter sig själv.
Det är så här vardagen ser ut för Jake. För honom så är allt det här helt normalt, så det är inte konstigt att han inte förstår vad Ford menar.
"Det... tja, jag vet inte riktigt," svarar Ford och ser ut över den sovande familjen igen. "Såna här saker skulle aldrig hända hemma hos min familj. Trots att vi var fjorton stycken i vårt hushåll när jag bodde hemma så har vi aldrig haft ens hälften så mycket kaos som ni har här hemma."
"Kaos?" frågar Jake med uppriktig förvåning. "Vadå för kaos?"

Det får Ford att le lite bredare innan han börjar fundera på hur man bäst väcker en flock med slutkörda varulvar morgonen efter en fullmåne utan att riskera sin hälsa.